Senaste inläggen

Av Johanna - 18 juli 2008 09:29

ANNONS
Av Johanna - 17 juli 2008 14:04

Klockan var ställd på hemska 06.00 för att vi skulle hinna duscha och packa innan kl sju då frukosten öppnade. Fem över sju var vi på plats i den mycket fina restaurangen och kunde se fram emot en stor buffé med bröd, pålägg, olika yoghurts, frukter, prinskorv, omelett, med mera. Vi satte oss ute i en härlig trädgård och njöt. Vi hade satt på oss shorts och t-shirts för att ha lämpliga reskläder på oss så med tanke på övriga frukostgäster var vi klart ”underdressed”, men det brydde vi oss inte så mycket om. En helt vanlig, trivsam frukost utan mycket att skriva hem om, kunde man tro.

 

Men H ville annat. Trots att J redan tagit kaffe två gånger och varnat för att tillbringaren var lurig lyckades H ställa till det. H höll emot locket för att det inte skulle kunna komma så mycket kaffe, och det gjorde det inte heller. Det kom knappt nånting. När H då släppte efter lite hände det grejor. Det var helt osannolikt hur mycket kaffe som kunde komma ur ett så litet hål på så kort tid. Koppen blev full direkt och den vita linneduken under färgades snabbt kaffebrun. En kvinnlig personal kom snabbt fram och H bad om ursäkt. ”No no”, sa den kvinnliga personalen först men tillägget sa det mesta om vad hon egentligen tyckte: ”Attenzione, hee”...     

 

Vi checkade ut och med notan från restaurangbesöket kvällen innan med på räkningen blev det hela hiskeliga 205 euro. 120 euro för rummet och 85 euro för maten, klart dyrast på hela denna resa men så var det ju också sista kvällen.

 

Vi lastade in vår packning som nu var reducerad till två tunga resväskor, två ryggsäckar och en tom kylväska. Alla coopkassar och lösa pinaler var nu ett minne blott. Vi körde mot flygplatsen och trots usel skyltning lyckades vi efter några felkörningar komma rätt och lämna ifrån oss bilen strax efter halv nio. Vi noterade att vi hade kört 103 mil på denna resa. Florens flygplats var väldigt liten och efter att vi checkat in bagaget satt vi ute en stund i den 30-gradiga värmen i väntan på att flyget skulle gå. Vi hade några vattenflaskor över som vi inte skulle få igenom säkerhetskontrollen och de gick J och gav till några killar som gjorde ren använda hyrbilar. De blev glada för detta och tackade.

 

Säkerhetskontrollen gick fint, även här var de intresserade av kylväskan men efter att H lyft på locket och visat att den var tom gick det fint. Vi tog plats på bussen som skulle ta oss till planet och efter ett avslutande foto klev vi på flyget hem mot Stockholm igen. Hemresan gick utan problem och vi kan summera en fantastisk resa till ett Toscana vi varmt kan rekommendera.

ANNONS
Av Johanna - 16 juli 2008 14:03

Vi vaknade kl åtta och gick raka vägen ut på terrassen. Utsikten var verkligen magnifik! Vi gick ner för att äta frukost och där mötte kvinnan oss med en ny liten hundvalp i famnen. Vi slog oss ner vid samma bord som under gårdagskvällen och kvinnan började duka fram frukost åt oss. Kaffe, croissant och var sin fralla med prosciutto-skinka. Medan vi åt satt hon och gullade med hunden och försökte lära den kommandon. Valpen hette Bello och verkade inte fatta någonting, men var otroligt söt. Vi checkade ut och kvinnan vinkade adjö till oss.

 

Vi åkte ner för berget och tog oss ut på autostradan mot Viareggio, som skulle ha en väldigt fin strand enligt våra italienska källor. En sträcka på tio mil som vi ville avverka så snabbt som möjligt. En betalstation dök upp och vi tryckte ut en biljett. Vi hade ingen aning om vad detta skulle kosta. Summan blev 6,40 när vi svängde av i Viareggio. Vi handlade lunch på närmsta coop. Det var som tidigare hög ljudvolym i affären bland alla diskar och folk handlade skinkor, bröd, ostar och oliver för fulla muggar. Vi gick runt och njöt av alla välfyllda diskar med delikatesser och köpte var sin färdig baguette med prosciutto, mozarella och tomat på till lunch. Vi åt på parkeringen utanför och tyckte att vi var duktiga som åt lunch i sådan bra tid.

 

När vi ätit färdigt började J leta efter kameran men hittade den inte. Hon frågade H om han hade sett den och kom i samma stund på att hon lagt den i kundkorgen inne på coop. H log och sa jag märkte det när jag lade upp varorna på bandet. Det är allt tur att du har mig som håller ordning på dina grejor, sa H förnöjt och malligt. Vi styrde kosan mot havet. Det var ingen skyltning som vanligt men vi körde på känsla och eftersom det var en kuststad borde någon väg bära till havet, vilket den också gjorde. Vi parkerade lite tillfälligt och gick ut för att reka. Det var en enormt lång sandstrand, packad med solbäddar och parasoll som också verkade gå att hyra. Vi hörde oss för med en kvinna och visst, här kunde man hyra sig en bädd. Vi gick tillbaka till bilen för att betala parkeringen och packa badväskorna.

 

Medan J packade gick H för att betala men kom ganska snabbt tillbaka och undrade med lätt skärrad röst om J hade H:s Master Card? Det hade inte J. Vi letade igenom plånboken, ryggsäckarna och bilen men något kreditkort syntes inte till. Shit, vi måste ha glömt det på Coop. Eftersom vi betalade med kortet på Coop och inte använt det därefter kunde vi inte ha blivit av med det på något annat ställe. Vi slängde in alla väskor i bilen igen och H började kolla upp spärrnumret till banken. J fick köra eftersom hennes lokalsinne är långt bättre än H:s och försökte hitta tillbaka till Coop igen. Vid denna tidpunkt hade det hunnit gå 45 minuter sedan vi handlade och på denna tid kan det hinna hända en hel del med ett kreditkort. J hittade tillbaka och lätt stressade jagade vi in och gick till kassan där vi hade handlat. Kassörskan kände igen oss, reste sig direkt och sa ”Karta?”. Hon gick fram till en infodisk och där minsann fanns det ett Master Card som var bekant. Vilken tur!

 

Vi tackade så mycket och gick ut till bilen igen, lättade över att kortet var åter, men även förvånade över att det var H som hade glömt kortet på Coop. H som nyligen var så mallig över att han hade koll på J:s grejor. Vi körde mot stranden igen och eftersom det var tredje gången på en timme hittade vi bra. Vi gick till samma ställe, fick lämna kylväskan i ett förråd för att undvika solen. Vi blev sedan visade till ett parasoll, lade oss till rätta och njöt. J hade planerat att köpa sig en stor badhandduk som var av samma sort som vid tidigare Italienbesök. För 14 Є prutade hon till sig en. Försäljaren blev sur men J var nöjd med sin insats.

 

Vid kl 17 gick vår parkering ut och vi tyckte att det var dags att ge oss av mot Florens, en sträcka på knappt tio mil. Eftersom vi ännu inte betalat för parasollet och bäddarna fanns en förhoppning om att vi kanske skulle klara oss undan detta. En av kvinnorna som jobbade där var väldigt fascinerad av kylväskan, undrade hur den fungerade och när hon hörde att den gick på ström från cigarettuttaget utbrast hon: ”Wow, Swedish high technology.” Sedan undrade hon om märket på väskan var ett svenskt märke. Ingen aning sade vi som bara hade lånat den. Medan H var på toa ville ägarinnan prata med J om det svenska välfärdssystemet. Det ville inte J som bara önskade att H skulle komma ut snart.

 

När H väl kom ut frågade ägarinnan om vi hade betalat. H slog ut med armarna i ren förfäran och bestörtning över att vi inte hade betalat och utbrast ”I´m sooo sorry” ett flertal gånger.  J tyckte att H:s skådespel var extremt dåligt och önskade att det snart skulle vara över. Ägarinnan var artig nog att säga att hon också hade glömt bort att ta betalt och att hon började bli disträ, och så skrattade alla tre fånigt tillsammans, trots att vi alla tre förstod att vi hade tänkt skita i att betala de hutlösa 20 Є för två strandbäddar och ett parasoll.

 

Vi packade in oss i bilen och bestämde oss för att åka mot Florens för att vara i närheten dagen efter då vi skulle flyga hem från Florens. Vi siktade in oss på en autostrada som snabbt skulle ta oss dit. Landskapet var omringat av riktigt höga berg och de var klippigare och brantare än tidigare landskap. Vi susade fram på autostradan med H bakom ratten och J ivrigt fotograferandes genom fönstret. Italienarna körde som idioter och vi blev ständigt omkörda av någon som ansåg sig ha mycket bråttom.

 

Vi var överens om att vi inte ville sova i centrala Florens utan att istället försöka hitta något boende en bit utanför, med så hög mysfaktor som möjligt, dock inte alltför långt bort från flygplatsen. Problemet var dock att vi inte visste var i Florens flygplatsen låg. När vi började närma oss Florens med ca en mil kvar och ännu inte sett en enda skylt om någon flygplats, svängde vi av mot en mack för att höra om de visste hur vi skulle åka och om vi var på rätt sida om stan. H gick in och fick god hjälp av en man som till och med ritade en provisorisk karta över hur vi skulle ta oss till flygplatsen. Kartan bestod av sex ringar som alla föreställde rondeller och ett par streck som föreställde vägen. Det visade sig att vi var mycket nära flygplatsen.

 

När vi ändå var vid en mack tänkte vi passa på att tanka upp bilen med bensin, så som den var när vi hämtade ut bilen. J stoppade in Master Cardet i automaten och en text som visade ”att det inte fungerade” kom upp. Macken höll på att stänga och personalen stod utanför och låste dörren. De undrade om vi hade problem, vilket vi ju hade. Kortet fungerade ej att tanka med och vi hade bara ”20 euros”-sedlar, vilket var alldeles för mycket för att tanka de ca 7 liter vi tänkt oss. H sa ”due deici” och de skrattade åt H, men förstod att han ville växla. H fick följa med in på den stängda och nedsläckta macken och de växlade den stora sedeln åt oss. Tackar!

 

Vi bestämde oss för att åka efter den fina handritade kartan och kolla var flygplatsen låg för att slippa irra runt nästkommande morgon. När vi åkt genom tre av sex rondeller frågade J ”Har du sett kameran?” Nej, det hade H inte gjort. J letade på golvet och i sin ryggsäck, men ingen kamera. Med färskt minne av vad som hänt med Master Cardet några timmar tidigare blev J lätt stressad och skrek att den måste ha ramlat ur bilen vid macken. H svängde av vägen och gjorde en riktig Italiensk vändning och gasade tillbaka mot macken. J tömde väskan på golvet, men ingen kamera syntes till.

 

Väl vid macken syntes heller ingen kamera till. H öppnade passagerardörren och började leta under sätet. Tadamm! Där låg den. Vilken lättnad!


Vi satte oss i bilen igen, trötta på oss själva, vinkade åt delar av personalen, som förmodligen undrade vad i hela friden vi höll på med egentligen. Trots kartan åkte vi fel och någon flygplats såg vi inte till. Däremot hamnade vi på IKEA:s parkering och körde runt ett varv för att spana hur det såg ut. När vi snurrat runt i ett industriområde fram och tillbaka såg vi till slut en skylt mot autostradan. Upp på den, mot Florens. Ca 300 meter innan avfart mot flygplatsen såg vi första skylten. Nu visste vi i alla fall var den låg.

 

Nu kunde vi leta boende i lugn och ro! Eller lugn och ro, klockan var 20 så det började onekligen bli hög tid att finna ett boende. Vi höll dock fast vid att vi helst ville ha hög mysfaktor och inte bo i centrala Florens, så vi siktade in oss på bergen runt om Florens. Vi gled igenom en liten ”förort” till Florens och det började bli lite backigt. Vi såg en skylt med en säng på som visade uppåt mot bergen, så vi bestämde oss för att kolla upp den.

 

Om vägarna hade varit smala och slingriga tidigare så slog detta alla rekord. Tidigare under resans gång i bergen hade vägen i alla fall varit tvåfilig, i de flesta fall. Eller i alla fall så pass bred att man kunde möta en annan bil. Så var inte fallet nu. Vägen stegrade sig uppåt och kurvorna var så smala att det knappt gick att svänga runt dem utan att stanna och ratta om. Chevan kämpade och stånkade uppför och H var mycket fokuserad för att hålla sig på vägen i kurvorna medan J peppade och tjoade att ”det går ju bra detta, gasa på, sväng, håll farten”. Ja, just att hålla farten var ju inte det enklaste när chevan låg i ca 10 km/h. Plötsligt fick vi möte. Båda bilarna stannade. Nu gällde det att inte tappa dragläget. H drog åt handbromsen och båda bilarna drog sig förbi varandra med millimeter mellan backspeglarna. Vardera bils passagerare vevade ned rutorna och tittade på ”sin sida” hur många centimeter man kunde åka utan att åka av vägen. Puh!

 

Vi fortsatte uppåt och spanade efter ”sängskylten”. En, två, tre kilometer gick utan ett enda livstecken. Fyra, fem, sex kilometer hade gått då det dök upp en restaurang, en post och en pytteaffär. Dock inget boende, så vi fortsatte. Efter 1,5 mil rakt upp i bergen hade vi en fantastisk utsikt över Florens nere i dalen och så såg vi plötsligt skylten med sängen på! Den pekade åt höger, mot en grusväg som störtade rakt ned. Till och med J blev skeptisk till att köra ned på den vägen så vi parkerade bilen i en parkeringsficka och började strosa nedåt. Det var svinbrant och efter första kurvan såg vi inget mer av vägen. Vi kan inte fortsätta ned här, det kan ju vara hur långt som helst att gå, konstaterade vi och vände för att hämta bilen i alla fall.

 

H körde således nedåt på grusvägen, som mestadels bestod av stora stenar och djupa gropar. Chevan krängde hit och dit, guppade och skakade. Jösses, vad hade vi gett oss in på? Efter ca 500 meter kom vi till en kurva som mer såg ut som ett V. H lyckades kränga sig runt och se där, där var det ett litet hotell! J hoppade ut medan H ställde sig på den lilla parkeringen med plats för fyra bilar. J plingade i en stor gammal klocka och en man kom ut. ”Sorry, only six room. Full booked.”


J frågade om han visste om något ställe längre fram här uppe i bergen, men han förstod inte vad J sa och upprepade sin just sagda mening. Jahaja, det var bara att vända. Eftersom det inte fanns möjlighet till någon startsträcka för att få upp någon fart kom vi endast ett par meter i den brant stegrande backen innan chevan började slira i de stora stenarna. ”Du måste gasa”, skrek J. ”Jag har gasen i botten”, svarade H . Chevan slirade och stånkade och rörde sig osannolikt sakta uppåt då den inte stod helt still. Efter några meter planade det ut något och H fick upp farten till någon km/h och lyckades kränga sig förbi V kurvan och uppåt mot ”stora vägen” igen. Det där gör vi inte om, sa båda, och tittade på varandra när vi åter var på asfalterad väg.

 

Vi fortsatte någon kilometer och passerade en restaurang och en utsiktsplats men inget boende. Vi insåg att här kommer vi aldrig hitta något boende. Utsikten var vacker, men vad hjälper det när klockan är 21 och vi är i bergen och inte har något boende för natten?


Vi vände och åkte ned de 1,5 milen till förorten igen. Det gick lite snabbare att åka nedför, men kurvorna var ju givetvis desamma och vi fick ett möte även denna gång. Vi upprepade samma mötesprocedur som förra gången och H tyckte dock att det var lättare att mötas i brant nedförsbacke än uppförsbacke. Vi blev dock omkörda av en cyklist som fullständigt ven förbi. Väl nere i förorten igen var vi rejält trötta och ville verkligen hitta ett boende efter vår misslyckade jakt i bergen.

 

Ganska snart såg vi en sängskylt och vi svängde in på direkten. Det visade sig vara ett riktigt fint hotell. Vi parkerade lite tillfälligt på en grusparkering utanför och stegade in i receptionen. En kvinna granskade oss från topp till tå där vi stod i t-shirt, shorts och sandaler. Jo, det fanns ett rum. I vanliga fall kostade det 137 euro, men vid denna tid på dygnet kunde hon sänka till 120 euro, men inte mer än så, påpekade hon, förmodligen övertygad om att även detta pris skulle skrämma i väg de två vilsna lodisarna som stod framför henne. Vad hon inte visste var att vi var så trötta och inte orkade vara ekonomiska och leta vidare vid denna tidpunkt utan accepterade priset.

 

Piccolon stod beredd att följa med oss ut och bära väskorna men vi avböjde och sa att vi klarade oss själva. Anledningen till detta var endast att vi skämdes över vår ”Taikon-bil”, full med påsar och lösa grejor som vi nu hade tänkt tömma för att packa om inför morgondagens flygning. Vi tömde bilen och insåg att vi var tvungna att gå två gånger var för att få in allt. Dessvärre låg vårt rum i en intilliggande byggnad, samma byggnad som deras restaurang låg. Detta innebar att vi var tvungna att gå förbi restaurangen där uppklädda människor satt och avnjöt sin middag vid bord med vita linnedukar.

 

Vi kånkade således förbi i våra svettiga beachkläder, med fyra cooppåsar fyllda med grejor, en kylväska, två ryggsäckar, skor i handen och en kudde under armen. Folk smygtittade inte, de glodde helt ogenerat på oss och undrade nog om vi inte var vid fel hotell. Rummet var stort, högt i tak och en pampig ljuskrona i taket. Ett lyxhotell för oss.

 

Vi hade tänkt åka in till Florens för att äta middag, men klockan hade hunnit bli så mycket att vi inte orkade det. Vi var dock hungriga och ännu en gång denna afton orkade vi helt enkelt inte vara ekonomiska utan bestämde oss för att äta på restaurangen som låg precis nedanför vårt fönster. H duschade och försökte leta på något plagg som inte var svettigt, sandigt, fläckigt eller alltför skrynkligt. H provade sin skjorta, vilket fick J att nästan ramla omkull av skratt. Ett russin hade sett struket ut i jämförelse. H tog den minst lortiga tröjan och satte på sig ett par jeans. J tog den minst lortiga kjolen och hittade en ren tröja som så passande var av skrynkelfritt material. Vi satte oss på restaurangen bland alla uppsnofsade människor. Eftersom vi uppenbarligen redan sprängt vår budget denna kväll fortsatte vi i den stilen även när det gällde middagen. Vi beställde prosciutto e melone till förrätt, vilket var fantastiskt gott! H beställde kyckling till huvudrätt och J en pasta med tonfisk och spenat. När maten kom in stirrade vi på tallrikarna och båda tänkte att det måste vara fel mat. Detta är till någon annan. Kycklingen var i småbitar med lite sås och det låg som en liten klick mitt på tallriken. Ingen av oss fattade att det var kyckling. Inte förrän servitrisen såg att vi inte fattade och upplyste oss om att detta var vad vi hade beställt.

 

Även om portionerna var mycket små så var maten väldigt god. Nu hade vi fått upp ångan och beställde även in dessert. Det var ju ändå sista kvällen. De flesta desserter bestod av nötter av något slag så J siktade in sig på vaniljglass med jordgubbar. Bara för att försäkra sig om att det inte skulle vara nötter i detta frågade vi kyparen. Han förstod inte vad ”nuts” var och heller inte ordet ”allergic” samtidigt som J visade ”kliande på halsen.”

 

”No strawberries”, frågade han. Nej, det ville ju J ha. ”No vanilla icecream”? Nej, det ville J också ha. J ville bara försäkra sig om att det inte skulle vara några nötter i denna dessert. Men han förstod inte vad vi menade så J beställde detta ändå. Ja det stod ju faktiskt vaniljglass med jordgubbar. In kommer en tallrik med jordgubbar och glass, fullproppad av nötter. H fick således två smarriga desserter och åt sig proppmätt, medan J sorgset tittade på.


När vi ätit klart tog vi oss en promenad runt hotellet bland de krattade vita grusgångarna och de välskötta parkerna med vackra blommor. J rätade på ryggen, låtsades som om det var hennes gods, och frågade om H hade sett till att personalen släckt ljusen i stora salongen. Vi somnade snabbt i vårt lyxrum, som dock hade nackdelen att det var 27 grader varmt och som inte gick att reglera, trots ett antal försök att ställa in temperaturen på 19 grader.

Av Johanna - 15 juli 2008 14:02

Eftersom vi inte skulle få någon frukost hos gumman tog vi oss en sovmorgon och ställde klockan på 08.30 Vi vaknade dock innan av att hon matade sin hund och tvättade grönsaker under en kran. Vi slog upp fönstret mot Toscanas vidder och njöt av utsikten. Vinodlingarna böljade över kullarna och vi konstaterade att rummet definitivt var värt sina 50 euro. Vi gjorde oss i ordning, packade ihop och gav oss ut. Vi ringde på klockan som vi blivit visade dagen innan. En stark signal hördes men någon gumma syntes inte till. Vi väntade en stund men konstaterade att hon inte var hemma. Vi bestämde oss för att passa på att äta frukost vid bilen medan vi väntade. Frukosten bestod av cola light, croissanter och yoghurt (för vilken gång i ordningen…). Vi hade lite bröd kvar från gårdagen men det var betonghårt och smakade gammalt. Solen gassade på oss där vi stod vid vår bil. Rätt vad det var såg J gumman sitta utanför huset och vänta. H gick dit och betalade och gumman sade några vänliga Italienska fraser som H inte förstod alls.

 

Vi styrde kosan mot Volterra med J som chaufför. Volterra låg bara några mil bort och vi hade hört att det skulle vara fint. Dessvärre styrde vi kosan åt fel håll vilket vi anade först när vi mötte en lokalbuss skyltad mot Volterra. J tyckte dock inte att vi kunde lita på att vi var på väg mot Volterra bara för att det stod på en buss. Det kunde vara en buss som skulle plocka upp folk och sedan köra till Volterra så J nonchalerade kartläsarens uppmaning att vända och tuffade vidare ner i dalen och upp för nästa backe.

 

Eftersom inte en enda skylt hade visat mot Volterra blev även chauffören osäker och svängde in på en minimack i byn och H frågade: ”Volterra?”. Mannen visade med hela handen åt det håll vi kom ifrån och J insåg att det var dags att vända. I vanlig ordning var skyltningen värdelös men eftersom det bara fanns en väg att välja på tog vi den. Vi slingrade oss ner och upp igen genom Castel San Gimignano och vidare ut på Toscanas landsbygd. Utsikten var oändlig och mycket vacker. Kullarna böljade sig och här och var såg vi små städer uppe i bergen.

 

Landskapet var torrare här än tidigare och gick mer i brunt. Vinodlingarna och olivträden var färre. Vi åkte ca tre mil och skyltningen visade så småningom mot Volterra. Högt upp på en kulle såg vi till slut en stad. Vi slingrade oss uppåt och vår cheva kämpade. I vanlig ordning bildades en kö bakom oss med bilar som hade starkare motorer än vår. J körde på ettan och kunde hålla knappt 20 kilometer i timmen, växlade hon till tvåan sjönk farten snabbt. Utsikten var helt fantastisk över Toscanas vidder. Till slut kom vi upp till Volterra och J körde så långt det gick. Mottot var som alltid: Kör så långt man kan mot målet, sedan vänder man och finner närmsta parkering. Närmsta parkering visade sig naturligtvis inte vara precis där staden började utan i ett parkeringshus lite längre ner i backen.

 

Vägen i p-huset var om möjligt ännu snävare än tidigare och J fick svänga max, men kunde ändå inte hålla sig på sin sida. Vi hittade en plats på ”piano 4”, alltså våning 4, och vår bil fick gott och väl plats i den stora rutan. Till godo hade vi ca en och en halv meter… Volterra var en mysig stenstad med smala gränder och gamla hus. Vi var lite småhungriga efter den magra frukosten och slog oss ner på ett café vid stadens torg. Vi beställde kaffe och J tog en panini med mozarella och tomat och H en bruschetta. Lämpligt nog var bordet precis i gränsen mellan sol och skugga och det fanns därmed en sida var som passade oss båda. Staden var ganska turistig men inte alls som exempelvis San Gimignano. Kaffet var underbart gott och vi satt länge och njöt och insöp den Italienska atmosfären.

 

Efter ca en och en halv timme masade vi oss upp från vårt kafébord och strosade runt. Staden var mysig med sina smala gränder, gulliga små trädörrar, vackra blomster och sneda fönsterluckor. Utsikten var fantastisk över vidderna! När vi flanerat runt en stund och kände oss nöjda gav vi oss iväg till bilen igen. J körde upp och hade maxvridning på ratten. Trots det uppstod problem i en kurva när vi mötte en större bil. J fick stanna i den extremt lutande och branta kurvan medan bilen körde förbi och det handlade om max en centimeter mellan backspeglarna. Vi cruisade ned för berget och J lade i friläge och rullade nerför. Här gällde det att spara på bränslet. Vyerna var fortsatt fantastiska och J svängde av ett antal gånger så att H kunde kliva ut och ta en bild eller två till samlingen.

 

Vi siktade på kuststaden Cecina och mer specifikt havet. När vi kommit fram till Cecina var skyltningen usel i vanlig ordning. Vi följde en skylt mot havet och hamnade i centrum. Där fick vi dock se en skylt till en camping och vi styrde kosan dit. Vi kom fram till en stor grusparkering och gick ut för att spana om vi möjligen kommit till havet. Luften stod still och solen strålade. Vi gick igenom campingen som låg mysigt i den lummiga pinjeskogen. Hade vi haft ett tält hade vi slagit läger här. Plötsligt såg vi havet, turkost och glittrande. Åh, så härligt! Här ville vi verkligen stanna. Vi insåg dock att vi dessvärre skulle bränna oss sönder och samman utan ett parasoll. Eftersom vi var på en campingstrand hade alla medhavda parasoll och följaktligen fanns inget att hyra. Vi var varma och lommade tillbaka till bilen.

 

H satte sig bakom ratten och vi bestämde oss för att åka norrut längs med kusten för att försöka hitta en beach med parasoll. Vi kom in i små samhällen och spanade efter stränder men utan framgång. Samtliga var avstängda och skyltade ”privato” och tillhörde hotellen som låg längs med vattnet. Vi hyllade den svenska allemansrätten och önskade att Italien skulle ha det samma. Till slut tröttnade vi och vände. Längs med stora vägen såg vi en skylt med parkering och det såg ut som en badparkering eftersom folket hade strandkläder och parasoll i händerna. J hoppade ut för att reka läget. Efter ca 20 minuter kom J tillbaka och berättade att det fanns en härlig sandstrand med parasoller att hyra, men att det var en bit att gå.

 

Vi slog oss ner på stranden och lade beslag på två övergivna strandsängar och ett parasoll. Vattnet såg ljusturkost ut från stranden men i vattnet var det alldeles vitt och grumligt. Det var som att bada i mjölk. Vattnet var dock varmt, varmare än i luften. När vi låg i vattnet såg vi plötsligt en traktor som samlade in bäddar och parasoll. Vi joggade upp och såg våra sängar och parasoll bli uppslängda på flaket. Vi misströstade dock inte utan lade ut vår medhavda filt och J gjorde en solhatt av ett påslakan för att skydda huvudet. Vid kl 19 insåg vi att det nog var dags att leta boende. Vi ville inte sova på något hotell längs med kusten utan styrde kosan mot bergen.

 

Riparbella var en putteprick på kartan som låg nära och vi siktade ditåt. I Riparbella såg vi dock ingen skylt om något rum och vi passerade samhället på någon minut. I slutet av byn såg vi dock en sängskylt som pekade uppåt mot bergen till. Backarna blev allt brantare och bilen fick kämpa på låga växlar. Plötsligt dök det upp ett ”agriturismo”. Receptionen hade dock stängt kl 20 och vår klocka visade 20.03 Vi fortsatte uppåt och strax därefter hittade vi ännu ett ställe, men det hade stängt receptionen kl 19. Vi bestämde att vi skulle köra max tre kilometer till, hade vi inte hittat något då skulle vi vända. Efter tre kilometer utan ett hus vände vi tillbaka mot Riparbella igen.

 

Väl nere fick vi syn på en ny sängskylt som pekade mot en annan bergsväg. 4.000 meter stod det. Backarna var som vanligt branta och slingriga och inte en byggnad syntes till. Efter fyra kilometer dök det dock upp en liten skylt mot ”Hotel Villa Paradiso”. Det var en stor villa med en massa utbyggnader och vi smög in till en tom reception. I en restaurang satt ett sällskap och åt middag. Vi gick in i restaurangen och fick kontakt med en man i gul t-shirt som serverade. Han ropade något till en kvinna och sedan kom en tonårsflicka ut. Vi frågade efter ett ledigt rum och hon svarade något på Italienska. Efter att hon sagt en massa på Italienska som vi inte förstod, och vi en massa på engelska som hon inte förstod, grabbade J tag i en penna och flickan skrev 62 och sa ”breakfast”, som var det enda engelska ord hon kunde. Det var taget!

 

Hon visade oss uppför en trapp, genom ett rum, uppför två svängda trappor, genom en liten korridor, genom ett allrum och uppför en brant vindstrappa som vände 180 grader. Hon visade oss rummet och öppnade dörren mot terrassen. Både J och H utbrast: ”WOW!” Vi hade hamnat i en takvåning med takterass som vätte ut mot Toscanas vidder och utsikten var oändlig. Vi hade träden under oss och bara stod och gapade. Vi hade aldrig någonsin bott så fint. På avstånd såg vi vin-, och olivodlingar över de böljande kullarna och vi kunde även se båtar som små prickar i havet. Obeskrivligt vackert!

 

Huset var möblerat med soffgrupper i alla rum och öppna spisar lite varstans. På väggarna hängde stora foton av dottern i alla möjliga åldrar och det kändes mycket familjärt. Vi beslutade oss för att äta på hotellets ristorante eftersom klockan var mycket och det var långt tillbaka till Riparbella. Vi var ensamma gäster i restaurangen men familjen som uppenbarligen drev hotellet satt i restaurangen med sina vänner. En av dem hade en liten hundvalp och alla var så begeistrade av den lilla krabaten. De tjoade och lekte med valpen och några andra spelade kort. Ibland kom mannen eller kvinnan och frågade om allt var väl med oss. Kvinnan kom även fram till oss med valpen för att vi skulle få se den. ”Belissimo”, sa hon ett antal gånger. J beställde pizza och kvinnan gick in i ett minikök och bakade pizzan, H såg henne genom ett fönster och kvinnan vinkade glatt.

 Pizzan såg verkligen hemmagjord ut med obestämbar form och lite brända kanter men var verkligen supergod. H:s pasta med tryffelsås var det heller inget fel på men att bara ha svamp i pastan blev aningen enformigt. Det var en annorlunda upplevelse att sitta i en restaurang med en stor italiensk familj som lekte med en hundvalp. Vi tackade för oss och samtliga familjemedlemmar önskade oss en ”buena notte”. Vi gick upp till vår takterass och blickade ut över landskapet som nu var mörkt. Långt, långt där nere såg vi hur lamporna i kustsamhällena tändes. Fullmånen lyste ovanför oss och det var helt stjärnklart. En fågel ropade stilla och några chikador hördes på avstånd. I övrigt var det bedövande tyst och stilla. Vilken kväll

Av Johanna - 14 juli 2008 14:01

Vi vaknade klockan åtta, hörde tuppen som gol, slog upp fönsterluckorna och suckade förnöjt över den vackra utsikten över Toscanas böljande landskap över bergen. Vilken morgonutsikt! Vi konstaterade att det sannerligen inte är var dag man har denna utsikt när man vaknar och står och gör sig i ordning i badrummet medan man blickar ut över sådana vidder. Vi gick ut från vår lilla byggnad och uppför den branta backen till huvudbyggnaden. Där hälsade mannen från gårdagen oss med ”buon giorno” och vi gick in i matsalen för att äta frukost. Byggnaden bestod av ett flertal våningar, halvtrappor och var charmig av gammal stil med öppna spisar, soffor och takbjälkar. Frukosten var av bättre slag än gårdagens och här fanns yoghurt, frallor, kaffe, croissanter. Vi avnjöt frukosten till en fantastisk utsikt och gick sedan för att hämtat våra grejer och checka ut.

 

Den hjälpsamma mannen i receptionen tipsade oss om några små städer vi borde besöka som var fina. Han pratade bra engelska och pratade på. När han tipsade oss om San Gimignano, la han till ”men den känner ni ju redan till väl?” Vi svarade att vi inte gjorde det och han tittade förvånat på oss. Tydligen verkade vi vara de första någonsin som åkte runt i Toscana och hade lyckats undgå att känna till denna stad. När vi skulle gå kom han ut från receptionen och skulle krama om H som inte förstod att mannens öppna famn betydde kram och sträckte fram sin hand i stället. Mannen skakade hand med både H och J och vinkade farväl till oss. Vi åkte nedåt mot byn igen och hade nu som mål att ta oss mot några av mannens tips. Innan vi åkte ut ur Montieri passade vi på att handla i byns lokala lilla Coop-affär. Yoghurt, bröd och cola light blev fyndet, sedan cruisade vi vidare ner i dalen.

 

Landskapet blev allt mer öppet och vinodlingarna avlöste varandra, där det inte odlades vin var det istället mängder av olivlundar och med jämna mellanrum dök det också upp enorma fält med solrosor. På kullarna här och var låg det små byar som vi passerade, vissa större än andra. Här och var gjorde vi små avstickare mot någon vingård men ingen verkade direkt öppen för allmänheten så vi stannade. Vi körde upp och ned och svängde hit och dit över de böljande kullarna. Landskapet var otroligt vackert och liknade ingenting vi tidigare hade skådat. Så böljande och så oändligt.

 

I Monteriggioni, som var ett av mannens tips, stannande vi och turistade lite. Det var en högt belägen liten stad med 7.000 invånare helt omgiven av en mur och nedanför i dalarna var staden omgiven av vin och olivodlingar. Vi parkerade bilen och strosade upp till staden, som också den precis som Montieri, var helt i sten med smala gränder och slingriga stentrappor. Vi slog till och köpte lokalt vin som odlats nedanför staden. För 1,5 euro var kunde man gå på muren som ledde runt staden. Vi nappade på detta erbjudande som visade sig vara en besvikelse eller som vi kallade det för ”turistfälla”.  Att gå runt muren innebar att gå ca 100 meter sedan var det avstängt. Vilken bluff, vi som trodde att vi skulle kunna gå runt hela staden! Utsikten var dock vacker. När vi turistat i ca en timme var vi nöjda och körde vidare.

 

Vid 13:30 stannade vi högt upp och åt vår medhavda lunch som bestod av yoghurt, mackor och philadelfiaost och blickade ut över vinodlingar, olivlundar, cypresser och en liten stad på en höjd i fjärran. Sämre lunchställen kan man ju ha, tyckte vi. H satt bakom ratten och vi åkte vidare mot Chiantiprovinsen. I Castellina in Chianti stannande vi vid en gelateria och åt en sagolikt god glass. Glassen smakade verkligen som de frukter den var gjord av, ingen GB Big pack där inte.

 

Vi ville väldigt gärna åka in på en vingård och titta, men hittills hade det inte sett ut som om man var välkommen. Rätt vad det var dök det dock upp en skylt där det stod ”Apperto”, d.v.s öppet. H svängde av och vi kom ned till en gård. Där stod enorma ”vintankers” uppställda och huset såg ut som en ”ladugård”. På ena kortsidan stod en dörr öppen och vi gick in genom den. Där inne stod ett par och provsmakade medan en kille serverade dem vin efter vin. I rummet fanns även där stora tankers med kranar som det stod stora plasthinkar under. Bredvid stod olika vinsorter uppradade för provsmakning. Detta tyckte vi var kul och frågade om vi kunde få provsmaka två sorter. Naturligtvis fick vi det och killen hällde upp vin i två glas. Vi doftade på vinet och tog det i vår mun och låtsades som om vi visste vad vi gjorde. Naturligtvis smuttade vi bara eftersom vi körde bil. Vi bestämde oss för att köpa lite vin nu när vi stod på självaste vingården och provsmakade vinet. Sagt och gjort, det blev två flaskor direkt från gården.

 

Efter ytterligare några mil efter krokiga vägar dök det upp en liten oliv-, och vinaffär i anslutning till en olivodling. Här kunde man handla viner från tidigt 1900-tal för 500 euro, riktigt så vinintresserade var vi inte utan nöjde oss med två små olivoljor som vi tänkte ge till Friberg som vattnar våra blommor och till Bönkvinnan som tar hand om vår kolonilott.

 

Vi fortsatte färden mot San Gimignano. Eftersom vår gas var slut i bilen och vi nu tuffade runt på den dyra bensinen spanade vi efter en mack som hade gpl. Vi konstaterade, precis som tidigare, att det inte var helt lätt att finna sådana mackar efter de mindre vägarna. Vi stannade på en Agip och H gick in för att fråga om de hade gpl, eller om de visste var det kunde finnas en. Killen på macken kunde engelska och förklarade vägen. Det var grusväg och ingen bebyggelse, och en vinodling dök upp vid sidan av vägen. Kan det verkligen vara här, undrade vi, och kände att vi nog åter var på fel spår. Men så plötsligt dök det upp en ”gasstation” från ingenstans.

 

Här såldes ingen bensin utan endast gas. Macken var sliten och såg ruffig ut, men när vi stannat kom en kvinna ut och hjälpte oss direkt. Full tank, tack, sa vi och hon kopplade på munstycket medan vi stod bredvid och tittade som två riktiga amatörer. Precis som första gången vi tankade gas blev det ett ordentligt tryck när hon tog bort munstycket och ett stort moln av gas ” smällde” ut när munstycket togs bort. Båda hoppade till och funderade om det där verkligen kunde vara hälsosamt.

 

Med full gastank styrde vi nu vidare över böljande kullar mot San Gimnigano. Klockan 17 kom vi fram till staden som också denna låg på en höjd. Längs med backen upp var vägen kantad av bilar och massor av folk. H åkte upp till toppen av berget och där var det en parkering som var full. Vi åkte ned igen och hittade en parkering som det fanns plats på. Vi körde in vår lilla cheva som försvann mellan två större bilar och promenerade upp på berget till staden. Staden hade ca 7.000 invånare men kändes större. Gatorna var knökfulla med folk och turistshopparna svämmade över. H såg till sin stora glädje sina favoritcookies, en slags skorpa med choklad inuti, och kunde inte motstå frestelsen trots det icke billiga priset på 5 euro.

 

Även denna stad hade små trånga gator och gränder där tvätten hängde ut på linor mellan fönstren, mysiga torg och fin utsikt. Någon genuin känsla var dock svår att finna då turisterna var alldeles för många. Efter att ha strosat runt en stund slog vi oss ned för att intaga var sin bruschetta. Till både J:s och H:s överraskning mumsade H i sig sin bruschetta före J. J hade aldrig ätit en godare bruschetta tidigare och njöt därför av varje tugga. Bruschettan var lika god som de 33 cl cola light var hutlöst dyra. 4 euro för 33 cl gjorde att det inte blev någon dricks.

 

Vid 18:30 tyckte vi att vi sett staden nog och gick till parkeringen, betalade och satte oss i bilen för att studera åt vilket håll vi skulle bege oss nu. Eller vi och vi, det var H som i vanlig ordning studerade kartan medan J tyckte att vi väl bara kunde köra iväg. Dessvärre studerades kartan lite för länge för när vi åkte mot bommen och stoppade in kortet stod det att tiden hade gått ut och att vi skulle betala mer för att komma ut. H fick backa tillbaka och J gick ut för att lägga i mer pengar, och så fortsatte vi. Vi kände att vi nog borde försöka börja kolla efter boende för natten. Vi slingrade oss uppåt på kullarna igen och ganska direkt fick vi syn på en skylt med en säng på.

Tyvärr var det fullt på det lilla hotellet, men kvinnan pekade på en tant som stod bredvid och sa att hon hade rum att hyra ut hemma hos sig! 50 euro skulle det kosta, ville vi se rummet?

 

Tanten klev in i sin lilla vita Fiat, körde iväg och vi efter. Vi åkte uppåt en stund och kom till en liten by som hette Castel San Gimignano. Tanten körde upp på vägkanten och ställde sin bil där och tyckte att vi skulle göra samma sak. Det kändes inte som den helt optimala parkeringen, men vi följde ändå hennes exempel. Hon visade oss rummet, som var fräscht och fint, slog upp fönsterluckorna och ännu en gång hade vi fått ett perfekt läge med utsikt över dalarna med vinodlingar. Vi tackade ja till rummet. Tanten visade var vi skulle ringa på nästkommande morgon när vi skulle åka och sen körde hon iväg igen. Nedanför vårt fönster hade vi en liten hundgård med en söt hund som tittade längtansfullt upp mot oss.

 

Vi fräschade till oss och gick sedan ut för att hitta en restaurang att äta middag på. Det fanns bara en i byn så valet var inte svårt. Den låg bara några hus bort längs med gatan så det var ett bekvämt avstånd. Vi hälsades välkommen av en man och slog oss ned vid ett bord. Det var två övriga sällskap i lokalen och de satt och viskade till varandra. Vi beställde vår mat och vågade knappt prata med varandra vi heller eftersom det var så tyst i rummet. Efter ett tag började det kännas fånigt att sitta och halvviska till varandra så vi började prata med normal samtalston. De övriga två gästparen fortsatte dock att viskade till varandra. Vi uppfattade att paret bredvid oss pratade franska, så för vår skull kunde de sannerligen prata normalt utan att vi skulle kunnat tjuvlyssna. Kyparen verkade också tycka det var besvärande med viskande gäster och satte på musik efter ett tag.

 

När vi hade ätit färdigt började J spana runt i lokalen och blicken föll på en hylla med en massa olivoljor i. J undrade vad det kunde vara för olivoljor och vi spekulerade i om det var lokala oliver som blivit olja. Servitören uppfattade J:s spaning och plötsligt kom han in med en liten vagn med sex olika olivoljor på. Han ställde dit ett fat och en korg med bröd och sa att vi kunde provsmaka oljorna om vi ville. Så satt vi plötsligt och hade en spontan olivoljeprovning. Den första oljan vi smakade på smakade riktigt illa och J:s kommentar var ”Usch, alltså, jag gillar ju inte olivolja.”


Det visade sig dock att olivoljorna hade väldigt olika smaker och amatörer som vi är hade vi ingen koll på det förut. De övriga olivoljorna smakade bättre och vi hittade en favorit av de sex varianterna. Vi betalade och gick de få metrarna hem till vårt rum. Nedanför vårt fönster fick hunden vatten av tanten och vi somnade sedan gott.

Av Johanna - 13 juli 2008 14:00

Även denna morgon hade vi klockan på åtta och hungriga som vargar gick vi ner för att äta frukost. Döm om vår förvåning när vi kommer ner och får se några inplastade små brödskivor som såg ut som rostat bröd fast hårda och kalla (typ skorpor), varsin croissant och fyra syltpaket. Både J och H tittade sig omkring i rummet efter buffén men förgäves. Den engelsktalande gumman kom med varsin liten (ca 1 dl stor) glasflaska med juice, varav den ena var varm, som vi fick dricka ur vita plastmuggar, som hos tandläkaren. Vi fick även kaffe. Det var allt! Sammanlagt tio euro för detta var något av den minst prisvärda måltiden vi ätit någonsin. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet.

 

Vi checkade ut och fick betala cash på grund av att hotellets kreditkortsmaskin var trasig. Vi lastade i bilen och efter ett besök hos Coop styrde vi kosan norrut, mot Toscana! Vi åkte väg E80 längs med kusten och efter några mils körning var vi inne i Toscana och landskapet började genast skifta till mer cypresser och pinjeträd. Vi stannade längs med vägen och åt lunch bestående av bröd med philadelphiaost, youghurt, grisinis (goda pinnar med lite salt på) och cola light. Vi behövde båda lätta på trycket men J ville inte hoppa över ett litet dike, av viss rädsla för okända djur, för att komma undan lite. Då sa H att ”om du vågade köra bil i Roms stadstrafik måste du våga det här.” Det tog tydligen skruv för då skuttade J över diket utan problem.    

 

Strax efter Grosseto svängde vi av med sikte mot Castiglione della Pescaia. J hade nämligen varit i Riva del Sole som ligger alldeles intill två gånger, 1991 och 1993, och ville gärna återvända för att se hur det såg ut idag. Riva var dock inte utsatt på någon karta så när kartläsare H lotsat ekipaget till Castiglione della Pescaia fick J köra på känn resten. Det gick galant, J hittade Riva del Sole utan problem. Vi parkerade och åt en liten mellanlunch av det vi hade kvar av matsäcken. Därefter drog vi på oss ryggsäckarna och marscherade in i Riva som alltså är som en egen liten by för semesterboende. J kände igen det mesta och tyckte givetvis att det var roligt att spatsera runt och försöka lista ut i vilka hus hon en gång bott. Regnet började droppa så smått men vi fortsatte ändå att vandra och chikadorna lät något alldeles enormt.

 

Det syntes fortfarande spår av skogsbranden från 1991. Lagom till vi kom ner till stranden hade det slutat regna och ”tack vare” regnet var det tämligen öde på stranden varför vi vågade låna en strandmadrass att lägga våra saker på. Vi badade i det härliga vattnet som var livligt med höga vågor, vilket givetvis gjorde badet ännu roligare.

 

Vi stannade i cirka en timme innan vi vandrade tillbaka till bilen. Klockan var nu cirka fyra. Efter lite överläggningar var vi nu skulle ta vägen bestämde vi oss för att åka inåt landet. H hade hittat en lämplig väg som skulle ta oss uppåt mot Siena och som verkade vara en lämplig turistväg. På något sätt lyckades vi dock missa avtagsvägen H hade tänkt sig och istället åkte vi vidare på E80 norrut cirka två mil till innan vi svängde av mot Massa Marittima. Nu började det gå lite svagt uppför trots att vi inte alls var långt från havet. Fram till Massa Marittima stämde kartan fint men efter det blev det värre. Kort efteråt stämde inte skyltningen alls för H samtidigt som vägarna blev allt brantare och smalare. Vår lilla Chevrolet fick jobba hårt uppför backarna men fick även vila med jämna mellanrum eftersom vi ideligen ville stanna och njuta av den fantastiska utsikten! Landskapet var verkligen vackert med böljande dalar i olika färger.                 

 

Efter en lång bits körning utan några hus kom vi till en liten by uppe i bergen som heter Prata. Vi åkte in med avsikten att fråga efter ett rum för natten men även kika på denna pittoreska lilla by som var för liten för att platsa på kartan. Vi gled genom byn i långsam fart men kom slutligen fram till en återvändsgränd där vi fick vända om. Vi ställde oss och tog bilder av den härliga utsikten då en farbror på vespa som stod intill började prata med oss på italienska. När han insåg att vi inte förstod honom sa han ”sun”, ”Corsika”, ”Sardinien” och lät oss förstå att man kunde se ända dit vid klart väder. Vi lät imponerade och passade sedan på att fråga efter ”libere camere” som vi lärt oss att ett ledigt rum heter. Både vespfarbrorn och en äldre gubbe han pratade med skakade på huvudet. En yngre kvinna passerade lämpligt nog förbi och eftersom hon kunde några ord engelska blev hon indragen i samtalet.

 

Vi fick klart för oss att i Prata fanns inget att hyra men de trodde att det skulle finnas i nästa by vi skulle komma till om vi bara fortsatte åt samma håll vi varit på väg. Den skulle heller inte ligga långt bort. Vi vandrade runt en liten stund i byn som i det närmaste var folktom. De få människor vi mötte granskade oss noga med blickarna, tystnade när vi gick förbi som om de var rädda att vi skulle förstå vad de sa. Branta backar och trånga gränder avlöste varandra. Samtliga byggnader var av sten och charmiga fönsterluckor hängde på sned.

 

Vi åkte ut ur Prata och fortsatte på de slingriga vägarna uppför bergen. Klockan var nu sju. Någon by dök dock inte upp och när vi såg en skylt om ”agriturismo”, alltså rum på en bondgård, svängde vi av med hopp om att finna tak över huvudet för natten. Efter några kilometer på slingerikrok-vägar kom vi fram till ett hus där två schäfrar i en hundgård mötte oss. Byggnaderna såg ganska slitna ut och trots att dörren stod öppen kom ingen ut och mötte oss. Ingen av oss kände sig särskilt sugen på att tillbringa natten här varför vi vände och körde tillbaka.

 

Vi ringlade vidare upp i bergen och såg efter en stund en ny skylt om agriturismo tre kilometer, och att en by vid namn Montieri skulle dyka upp om fem kilometer, om vi svängde höger, så vi gjorde så. Efter drygt tre kilometer kom vi fram till en vingård där skyltarna visade agriturismo, så vi svängde av. Huset var fint och det hela verkade ganska flott. Två kvinnor satt utanför huset och när vi frågade efter ett rum kunde de till och med engelska. Men inte blev vi speciellt mycket gladare för det för priset skulle bli 190 euro. För en natt! Då ingick visserligen en trerättersmiddag på kvällen men där hade vi ju inte kunnat välja mat själva. Nej huvaligen, vi tackade vänligen men bestämt nej.

 

Kort efteråt kom vi in i en liten by som heter Montieri. Bland det första vi såg var två kvinnor som satt i en trädgård och H hoppade ur och frågade om de visste något om ”libere camere”. Efter att ha försökt visa vägen på italienska en stund kom inte konversationen längre och vi fortsatte genom byn. H tog ånyo kontakt med några gummor och trots språkförbistringar var de så hjälpsamma att de följde med H ett 100-tal meter och pekade på en skylt som visade mot ett hotell. Vi följde skylten men när vi åkt ur byn och uppför en lång backe ytterligare började vi tveka om vi skulle hitta något hotell ute i ödemarken, så vi vände om. När vi kommit tillbaka till bebyggelsen stannade vi och frågade ett par som höll på att lasta ur sin bil. Kvinnan pratade bra engelska men lät ganska uppgiven vad gällde rum för natten. Det visade sig att hotellet vi sett skylt om skulle komma om vi bara hade fortsatt lite längre men hon var tämligen säker på att det var fullbelagt. Men de kunde ju inte veta säkert.

 

Vi körde uppför backen igen och vidare en bit och mitt ute ”in the middle of no where” dök en skylt upp till ”Rifugio Prategiano” som hotellet heter. Via en extremt brant backe kom vi upp till receptionen. Klockan var nu cirka åtta. Hotellet låg helt för sig själv i berget och såg väldigt fint ut med pool, stall, flera byggnader och en grandios utsikt. Vi hade en känsla att om det nu fanns något ledigt rum skulle detta kunna bli riktigt dyrt. Mannen i receptionen talade bra engelska med skön brytning och det fanns faktiskt rum. Sammanlagt 94 euro inklusive frukost kändes väldigt överkomligt i det här läget. Mannen visade oss först ett rum i huvudbyggnaden men sade samtidigt att det fanns två lediga rum i den andra byggnaden. En byggnad han tyckte bättre om… Då ville vi naturligtvis gärna se även de rummen och han verkade bara glad att få gå en extra sväng och prata lite mer. Han berättade bland annat att vi kunde äta på hotellets restaurang men han rekommenderade oss istället att åka tillbaka till Montieri och äta på någon av de två restaurangerna där! 

 

Mannen informerade om att det lilla hotellet hade eget stall med hästar som vi gärna fick rida på om vi var intresserade. H:s spontana reaktion blev ett förfärat utrop: NO NO NO! H förklarade att han hade ridit en gång i hela sitt liv och då gick det så här, och visade på sitt ben där kompressen fortfarande satt kvar över såret. H förklarade att han blivit sparkad av en häst på en svensexa och mannen verkade fundera på vad vi hade för svensexor i Sverige egentligen… 

 

Vi bestämde oss slutligen för ett av rummen i den andra byggnaden som låg alldeles bredvid poolen. Utsikten från både själva sovrummet och badrummet var makalös över Toscanas landskap och med ett stall knappt 100 meter från fönstret. Vi kände oss riktigt lyckligt lottade. Vi fräschade till oss och åkte tillbaka till Montieri för att äta middag. Trots byns minimala storlek fanns det gott om bilar och vi fick parkera lite i utkanten av byn. Vi hittade en restaurang direkt men mannen på hotellet hade särskilt rekommenderat en som skulle servera typisk Toscansk mat. Vi gick omkring en liten stund i byn utan att hitta någon mer restaurang och satte oss på ”Il Baccanale.”

 

Personalen kunde absolut ingen engelska och menyn var bara på Italienska så vi tog hjälp av ett par som satt intill och talade tyska. Paret hade fyra barn som sprang omkring i full fart upp och ner för stentrapporna. Till förrätt åt vi båda prosciutto e melone och sedan beställde H en pizza och J chansade med något hon trodde skulle vara pasta. Det visade sig dock bli något helt annat. En sallad där det fanns någon typ av kött i som verkade rått. H smakade på köttet som inte var gott och J ville inte ens prova utan fick nöja sig med lite grönsaker. När vi skulle betala krånglade deras maskin och första betalningen blev avbruten, något ägarinnan tyckte var väldigt pinsamt. Andra försöket gick dock igenom. Vi åkte tillbaka till hotellet och hade inga problem att somna den här kvällen heller.                          

 

Av Johanna - 12 juli 2008 13:58

Klockan pep åtta och vi åt en bra frukost på hotell Executive. Ursprungligen var tanken att vi skulle turista i Rom denna dag men H och varma storstäder är ingen bra komb och inte heller J var speciellt intresserad av att se S:t Peterskyrkan eller kända trappor eller fontäner. Istället packade vi in oss i vår lilla Cheva och med J bakom ratten gav vi oss ut i Romtrafiken igen. Planen var att vi skulle åka tillbaka samma väg vi åkte in i staden men ett ”förbud mot att svänga vänster”-skylt ställde till det för oss. Vi körde fel, vände tillbaka, körde fel igen, vände, kunde inte åka där vi ville, vände, o.s.v Hade man satt en gps på oss hade mönstret förmodligen sett ut som ett trassligt garnnystan. H var tidigt helt borta på kartan och efter ett flertal försök att förstå var vi befann oss gav H upp till slut, slängde kartan och sa ”Kör på känn istället.” J hade inget annat val när kartläsaren nu sagt upp sig.

 

Det gick bättre att köra på känn än efter en karta som inte stämde och efter att ha följt vattnet ganska länge kom vi upp på ringleden. Vi hade fortfarande inte löst drivmedelsproblemet och H ringde Roland för lite vägledning. Han trodde att det skulle gå bra att köra på både gas och bensin men visste ju inte heller säkert. Eftersom det tycktes finnas cirka en halv tank av ”vad det nu var” bestämdes vi oss för att fortsätta åka mot kusten för lite sol och bad.

 

En lördag i juli var vi inte helt ensamma om denna idé och trafiken var extremt tät. Vespor svischade förbi från alla håll och köerna var stundtals långa. Vi kom fram till ett samhälle som heter Ladispoli där vi först gick och köpte lite proviant. Därefter gick vi ner till stranden som hade mörkgrå, nästan svart, sand. Vi inledde med en lunch på en strandservering där vi båda åt ravioli. Därefter hyrde vi var sin strandbädd och parasoll för hutlösa 19 euro. J lade sig i solen och njöt medan H höll sig i skuggan under parasollet med sitt sår på benet.

 

J köpte sig ett par solbrillor som var tillräckligt stora för att kunna sitta utanpå de vanliga glasögonen, vilket kan tyckas se konstigt ut men faktiskt fungerade perfekt. Naturligtvis tog vi oss även några dopp i havet som var varmt och skönt. Runt kl 17.30 gav vi oss iväg för att leta boende och ett ställe där vi kunde tanka, vad vi nu skulle ha. Vi åkte mot en stad som heter Civitavecchia och trafiken var tät. Inga gpl-mackar syntes till och tanken började sina för oss. Vi köade oss igenom Civitavecchia i ca en halvtimme och tog en kort tur upp i bergen för att lätta på trycket så att vi kunde tänka klart. Utsikten var fin men vi började känna oss lite pressade eftersom klockan var 18.30 och vi hade varken boende för natten eller speciellt mycket bränsle kvar.

 

Vi stannade till vid en mack lite utanför samhället och frågade efter gpl. Gubben pekade tillbaka samma väg vi kommit och sade sex kilometer. Vi köade oss åter igenom Civitavecchia, nu åt andra hållet, men när sex kilometer hade gått hade vi fortfarande inte sett någon mack med gpl, så vi fortsatte. Vi stannade vid en mack och frågade två unga pojkar. De pekade att vi skulle fortsätta i samma riktning och sa att det var nio kilometer kvar. Vid nästa mack stannade vi också för att försäkra oss om att vi var på väg åt rätt håll. Där fick vi information om att det var tre kilometer kvar. Vid nästkommande mack fick vi svaret fyra. Vi började ana att vissa bara slängde ur sig något för att bli av med oss. Vi fortsatte och till slut dök det upp en mack med en gpl-skylt. En vänlig farbror utan engelska kunskaper kom fram till oss. Vi klev ur bilen, slog ut med armarna, och lät honom förstå att vi inte visste vad det var för bränsle vi skulle ha.

 

Han hoppade in på passagerarsätet och uppmanade J att gasa. Med teckenspråk och ord som ”rosso, no gas” lyckades vi förstå att röd lampa innebar att det var slut på gas och efter att han tankat fullt med gas lyste alla lamporna grönt. När bilen gick på bensin lyste lampan under gpl rött. När den gick på gas lyste lampan grönt. Logiskt och enkelt när allt var förklarat men eftersom killen på Hertz bara snackade om gpl som drivmedel levde vi länge i ovisshet i onödan.

 

Gastankningen var lustig där man satte på ett munstycke i ett hål alldeles bredvid det vanliga bensinhålet. När tankningen var klar och pumpen togs bort hade det uppstått ett rejält tryck och det blev en ordentlig ”smäll”, och ett rejält moln av gas flög ut, när pumpen togs bort. Gastanken rymde 25 liter och med ett pris på ca 0,65 euro per liter istället för över 1,5 euro för bensinen verkade det väldigt prisvärt att köra på gas! Som tack för hjälpen fick farbrorn drygt två euro i dricks och vi kände oss nu lättade efter att äntligen ha förstått oss på vad vi körde på, och att det funkade bra med både gas och bensin.

 

Vi körde nu tillbaka mot Civitavecchia och köade oss igenom staden en tredje gång. Klockan var nu strax innan åtta. Vi var nu på jakt efter ett boende för natten men vid en kuststad på en helgdag insåg vi att det kunde bli kärvt. H skuttade in på två hotell där han fick besked om att det var fullt, på det ena hade sista rummet gått tio minuter innan vi kom. Vi fick dock tips om ett hotell nära tågstationen och här blev det bingo! Det var sista rummet de hade och före oss hade rummet varit bokat, men de kom inte, och sedan hade någon ringt och sagt att de skulle komma om tio minuter men ej kommit. Tur för oss! För 70 euro fick vi ett rum för natten och för ytterligare 10 euro skulle vi även få frukost.

 

En vänlig gumma som pratade bra engelska visade H rummet och några saker hon ansåg det viktigt att visa medan J satt kvar ute i bilen och väntade. Rummet låg på tredje våningen och från balkongen såg man havet mellan husen. Riktigt mysigt. Vi lastade ur och J körde ensam iväg och parkerade bilen en bit bort. Klockan var nu nästan halv nio. Vi tog en välbehövlig dusch och gav oss sedan ut för att äta middag. Vi strosade omkring en del och såg bland annat en boxningsring där det var gott om folk som väntade på match. Vi gick igenom en liten loppmarknad men hungern var större än köplusten så vi fortsatte. Vi försökte komma in på en restaurang med uteplatser men där var det fullt och när vi sedan insåg att vi var på väg ut ur byn vände vi tillbaka.

 

Inga andra restauranger fanns i sikte och vi hamnade till slut på en pub alldeles bredvid vårt hotell. Där åt vi varsin pizza, J tog en capricciosa som innehöll både oliver, ägg, kronärtskocka, prosciuttoskinka och mozarella. H tog en med endast prosciuttoskinka och till detta drack vi båda cola light. Notan stannade på humana 16 euro. Efter fullbordad måltid kände vi oss båda trötta, vi gick tillbaka till hotellet och somnade snabbt även denna kväll.      

Av Johanna - 11 juli 2008 13:52

Vi vaknade kl 06.45 och trots att vi packat det mesta kvällen innan blev det stressigt mot slutet innan Carlos dök upp punktligt kl åtta. På Arlanda blev planet försenat innan det ens kommit till gaten men vi kom iväg ca tjugo minuter efter planerad avgång. Flygresan gick bra förutom att J lyckades klämma fingrarna rejält i dörren på toaletten, vilket gjorde extremt ont. J:s fingrar bultade ordentligt ett tag. Vid bagageutlämningen blev vi kvar i närmare en timme eftersom att bagagebandet gick sönder innan H:s väska kommit ut. När vi väl fått all vår packning gav vi oss ut i vimlet på Fiumicinoflygplatsen. Jisses, vilket myller! Det var folk överallt och J frågade lite längtande efter charterbussen som vi båda visste aldrig skulle komma. ”We where on our own.”

 

Efter en mycket lång och varm promenad genom trappor, tunnlar och ett otal rullband hittade vi fram till ett överbefolkat rum där det fanns fem, sex olika firmor för biluthyrning. Vi tog en kölapp hos Hertz som vi bokat bil hos i förväg och det var givetvis längst kö hos dem… Vi slog oss ner på våra resväskor och efter cirka en timme blev det vår tur. Vi blev tilldelade en Chevrolet Matiz och blev instruerade att tanka gpl eftersom vi skulle åka långt och det därmed skulle bli billigare än med bensin. Vi visste inte vad gpl var och trodde att det var Diesel. ”Nej, nej”, sa killen. Gpl ska ni tanka, inget annat. Eftersom det tycktes så självklart vad detta var frågade vi inte mer utan tänkte att det skulle lösa sig.

 

Vi betalade extra för Super Cover. En försäkring som eliminerade självrisken och vi betalade även extra för att båda skulle få köra bilen. Bilen var extremt liten och bagageutrymmet blev fullt efter att vi lyckats krångla in J:s väska, och där blev den kvar under resten av resan. H:s väska fick inte ens plats utan fick åka i baksätet. J tog plats bakom ratten och gav sig självsäkert ut i Roms ökända trafik med H som tillbakadragen kartläsare. Vi hann åka max 30 minuter in mot Rom innan kartläsaren var helt lost. Vi stannade till vid en mack och frågade efter ringleden runt Rom och det visade sig att vi missat den. Vi var på väg in i centrala Rom från syd-väst, vårt hotell låg lämpligt nog nord-ost om stan, och vi ville givetvis komma från rätt håll.

 

Vi vände om via en tuff U-sväng och J verkade redan fullfjädrad som chaufför i detta höga tempo. Vi körde vidare men hajade fortfarande inte var vi var på kartan utan svängde av vid en större mack igen och H skuttade in och köpte välbehövligt vatten och frågade efter vägen. Killen i kassan kunde ingen engelska men en vänlig man från kön bakom hjälpte till och talade om att vi var på rätt spår. H frågade även om bränslet till bilen eftersom vi var osäkra på vilket bränsle vi egentligen körde på. Det fanns både en gpl-knapp och en bensinknapp men vi lyckades inte lista ut vad bilen gick på, och om den egentligen alls kunde gå på bensin efter allt tjat om gpl från killen hos Hertz. Mannen trodde att vi kunde åka på både och men att han inte visste säkert. Vi var således fortfarande osäkra på vilket bränsle det var vi åkte på.

 

Vi körde ut på ringleden och tog av mot ”Via Salaria” som vi läst på hotellets hemsida att man skulle göra. Efter 20 minuters åkande började H misströsta med kartan och klagade att ingenting stämde. H hoppade ut och frågade en kille vid en mack om han pratade engelska men killen bara suckade och sa ”niente” och vände ryggen till. H frågade i alla fall efter Via Salaria och fick veta åt vilket håll vi skulle köra. Vi vände och hittade på Via Salaria men det kändes ändå inte rätt. Då slogs av H av en tanke att vi var på rätt väg, men på väg åt fel håll. Vi vände igen och efter att ha korsat ringleden började nu kartan att stämma hyfsat. Trafiken blev allt tätare och vesporna körde om på båda sidor om oss. Trafiken var hetsig och Italienarna visade tydligt med sitt kroppsspråk när de var missnöjda med oss. De släppte ratten, gestikulerade vilt med båda händerna, och visade med all önskvärd tydlighet vad de tyckte.

 

J behöll dock lugnet och trots att kartan lurade oss åt fel håll några gånger även i de centrala delarna av Rom lyckades vi slutligen hitta hotellet. Klockan var nu sju, alltså fem och en halv timme efter att vi landade. Vi fräschade upp oss på rummet och gav oss ut för att göra ”Rom light by night.” Vi började med en kort promenad innan vi hoppade upp på en buss där vi inte förstod hur man skulle betala, och gratisåkte därmed. En vänlig man bakom H talade om vad det var vi åkte förbi och förklarade också var vi skulle kliva av för att komma till Colosseum, vilket var vårt mål. Vi klev av vid Termi, typ centralen, och gav oss ner i underjorden till Metron. Här betalade vi laglydigt en euro var och för det fick vi åka i 75 minuter.

 Vagnarna var slitna och det var även stationen med mycket klotter på väggarna. Colosseum låg bara tre stationer bort och H fick nu se denna berömda byggnad live för första gången. För J var det andra gången. Vi strosade runt en stund innan vi slog oss ner på en restaurang med utsikt över Colosseum. Vi inledde med en utsökt prosciutto e melone och sedan åt H en fantastisk pasta med skaldjur och J åt en smarrig lasagne. Efter måltiden bestämde vi oss efter moget övervägande att det var dags för bäddtimmen. Vi var båda trötta och resan hade ju bara börjat. Vi tog en taxi som kostade tio euro och på vägen tillbaka passerade vi en mängd vackra byggnader.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2008
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ påresandefot med Blogkeen
Följ påresandefot med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se