Även denna morgon hade vi klockan på åtta och hungriga som vargar gick vi ner för att äta frukost. Döm om vår förvåning när vi kommer ner och får se några inplastade små brödskivor som såg ut som rostat bröd fast hårda och kalla (typ skorpor), varsin croissant och fyra syltpaket. Både J och H tittade sig omkring i rummet efter buffén men förgäves. Den engelsktalande gumman kom med varsin liten (ca 1 dl stor) glasflaska med juice, varav den ena var varm, som vi fick dricka ur vita plastmuggar, som hos tandläkaren. Vi fick även kaffe. Det var allt! Sammanlagt tio euro för detta var något av den minst prisvärda måltiden vi ätit någonsin. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet.

Vi checkade ut och fick betala cash på grund av att hotellets kreditkortsmaskin var trasig. Vi lastade i bilen och efter ett besök hos Coop styrde vi kosan norrut, mot Toscana! Vi åkte väg E80 längs med kusten och efter några mils körning var vi inne i Toscana och landskapet började genast skifta till mer cypresser och pinjeträd. Vi stannade längs med vägen och åt lunch bestående av bröd med philadelphiaost, youghurt, grisinis (goda pinnar med lite salt på) och cola light. Vi behövde båda lätta på trycket men J ville inte hoppa över ett litet dike, av viss rädsla för okända djur, för att komma undan lite. Då sa H att ”om du vågade köra bil i Roms stadstrafik måste du våga det här.” Det tog tydligen skruv för då skuttade J över diket utan problem.    

Strax efter Grosseto svängde vi av med sikte mot Castiglione della Pescaia. J hade nämligen varit i Riva del Sole som ligger alldeles intill två gånger, 1991 och 1993, och ville gärna återvända för att se hur det såg ut idag. Riva var dock inte utsatt på någon karta så när kartläsare H lotsat ekipaget till Castiglione della Pescaia fick J köra på känn resten. Det gick galant, J hittade Riva del Sole utan problem. Vi parkerade och åt en liten mellanlunch av det vi hade kvar av matsäcken. Därefter drog vi på oss ryggsäckarna och marscherade in i Riva som alltså är som en egen liten by för semesterboende. J kände igen det mesta och tyckte givetvis att det var roligt att spatsera runt och försöka lista ut i vilka hus hon en gång bott. Regnet började droppa så smått men vi fortsatte ändå att vandra och chikadorna lät något alldeles enormt.

Det syntes fortfarande spår av skogsbranden från 1991. Lagom till vi kom ner till stranden hade det slutat regna och ”tack vare” regnet var det tämligen öde på stranden varför vi vågade låna en strandmadrass att lägga våra saker på. Vi badade i det härliga vattnet som var livligt med höga vågor, vilket givetvis gjorde badet ännu roligare.

Vi stannade i cirka en timme innan vi vandrade tillbaka till bilen. Klockan var nu cirka fyra. Efter lite överläggningar var vi nu skulle ta vägen bestämde vi oss för att åka inåt landet. H hade hittat en lämplig väg som skulle ta oss uppåt mot Siena och som verkade vara en lämplig turistväg. På något sätt lyckades vi dock missa avtagsvägen H hade tänkt sig och istället åkte vi vidare på E80 norrut cirka två mil till innan vi svängde av mot Massa Marittima. Nu började det gå lite svagt uppför trots att vi inte alls var långt från havet. Fram till Massa Marittima stämde kartan fint men efter det blev det värre. Kort efteråt stämde inte skyltningen alls för H samtidigt som vägarna blev allt brantare och smalare. Vår lilla Chevrolet fick jobba hårt uppför backarna men fick även vila med jämna mellanrum eftersom vi ideligen ville stanna och njuta av den fantastiska utsikten! Landskapet var verkligen vackert med böljande dalar i olika färger.                 

Efter en lång bits körning utan några hus kom vi till en liten by uppe i bergen som heter Prata. Vi åkte in med avsikten att fråga efter ett rum för natten men även kika på denna pittoreska lilla by som var för liten för att platsa på kartan. Vi gled genom byn i långsam fart men kom slutligen fram till en återvändsgränd där vi fick vända om. Vi ställde oss och tog bilder av den härliga utsikten då en farbror på vespa som stod intill började prata med oss på italienska. När han insåg att vi inte förstod honom sa han ”sun”, ”Corsika”, ”Sardinien” och lät oss förstå att man kunde se ända dit vid klart väder. Vi lät imponerade och passade sedan på att fråga efter ”libere camere” som vi lärt oss att ett ledigt rum heter. Både vespfarbrorn och en äldre gubbe han pratade med skakade på huvudet. En yngre kvinna passerade lämpligt nog förbi och eftersom hon kunde några ord engelska blev hon indragen i samtalet.

Vi fick klart för oss att i Prata fanns inget att hyra men de trodde att det skulle finnas i nästa by vi skulle komma till om vi bara fortsatte åt samma håll vi varit på väg. Den skulle heller inte ligga långt bort. Vi vandrade runt en liten stund i byn som i det närmaste var folktom. De få människor vi mötte granskade oss noga med blickarna, tystnade när vi gick förbi som om de var rädda att vi skulle förstå vad de sa. Branta backar och trånga gränder avlöste varandra. Samtliga byggnader var av sten och charmiga fönsterluckor hängde på sned.

Vi åkte ut ur Prata och fortsatte på de slingriga vägarna uppför bergen. Klockan var nu sju. Någon by dök dock inte upp och när vi såg en skylt om ”agriturismo”, alltså rum på en bondgård, svängde vi av med hopp om att finna tak över huvudet för natten. Efter några kilometer på slingerikrok-vägar kom vi fram till ett hus där två schäfrar i en hundgård mötte oss. Byggnaderna såg ganska slitna ut och trots att dörren stod öppen kom ingen ut och mötte oss. Ingen av oss kände sig särskilt sugen på att tillbringa natten här varför vi vände och körde tillbaka.

Vi ringlade vidare upp i bergen och såg efter en stund en ny skylt om agriturismo tre kilometer, och att en by vid namn Montieri skulle dyka upp om fem kilometer, om vi svängde höger, så vi gjorde så. Efter drygt tre kilometer kom vi fram till en vingård där skyltarna visade agriturismo, så vi svängde av. Huset var fint och det hela verkade ganska flott. Två kvinnor satt utanför huset och när vi frågade efter ett rum kunde de till och med engelska. Men inte blev vi speciellt mycket gladare för det för priset skulle bli 190 euro. För en natt! Då ingick visserligen en trerättersmiddag på kvällen men där hade vi ju inte kunnat välja mat själva. Nej huvaligen, vi tackade vänligen men bestämt nej.

Kort efteråt kom vi in i en liten by som heter Montieri. Bland det första vi såg var två kvinnor som satt i en trädgård och H hoppade ur och frågade om de visste något om ”libere camere”. Efter att ha försökt visa vägen på italienska en stund kom inte konversationen längre och vi fortsatte genom byn. H tog ånyo kontakt med några gummor och trots språkförbistringar var de så hjälpsamma att de följde med H ett 100-tal meter och pekade på en skylt som visade mot ett hotell. Vi följde skylten men när vi åkt ur byn och uppför en lång backe ytterligare började vi tveka om vi skulle hitta något hotell ute i ödemarken, så vi vände om. När vi kommit tillbaka till bebyggelsen stannade vi och frågade ett par som höll på att lasta ur sin bil. Kvinnan pratade bra engelska men lät ganska uppgiven vad gällde rum för natten. Det visade sig att hotellet vi sett skylt om skulle komma om vi bara hade fortsatt lite längre men hon var tämligen säker på att det var fullbelagt. Men de kunde ju inte veta säkert.

Vi körde uppför backen igen och vidare en bit och mitt ute ”in the middle of no where” dök en skylt upp till ”Rifugio Prategiano” som hotellet heter. Via en extremt brant backe kom vi upp till receptionen. Klockan var nu cirka åtta. Hotellet låg helt för sig själv i berget och såg väldigt fint ut med pool, stall, flera byggnader och en grandios utsikt. Vi hade en känsla att om det nu fanns något ledigt rum skulle detta kunna bli riktigt dyrt. Mannen i receptionen talade bra engelska med skön brytning och det fanns faktiskt rum. Sammanlagt 94 euro inklusive frukost kändes väldigt överkomligt i det här läget. Mannen visade oss först ett rum i huvudbyggnaden men sade samtidigt att det fanns två lediga rum i den andra byggnaden. En byggnad han tyckte bättre om… Då ville vi naturligtvis gärna se även de rummen och han verkade bara glad att få gå en extra sväng och prata lite mer. Han berättade bland annat att vi kunde äta på hotellets restaurang men han rekommenderade oss istället att åka tillbaka till Montieri och äta på någon av de två restaurangerna där! 

Mannen informerade om att det lilla hotellet hade eget stall med hästar som vi gärna fick rida på om vi var intresserade. H:s spontana reaktion blev ett förfärat utrop: NO NO NO! H förklarade att han hade ridit en gång i hela sitt liv och då gick det så här, och visade på sitt ben där kompressen fortfarande satt kvar över såret. H förklarade att han blivit sparkad av en häst på en svensexa och mannen verkade fundera på vad vi hade för svensexor i Sverige egentligen… 

Vi bestämde oss slutligen för ett av rummen i den andra byggnaden som låg alldeles bredvid poolen. Utsikten från både själva sovrummet och badrummet var makalös över Toscanas landskap och med ett stall knappt 100 meter från fönstret. Vi kände oss riktigt lyckligt lottade. Vi fräschade till oss och åkte tillbaka till Montieri för att äta middag. Trots byns minimala storlek fanns det gott om bilar och vi fick parkera lite i utkanten av byn. Vi hittade en restaurang direkt men mannen på hotellet hade särskilt rekommenderat en som skulle servera typisk Toscansk mat. Vi gick omkring en liten stund i byn utan att hitta någon mer restaurang och satte oss på ”Il Baccanale.”

Personalen kunde absolut ingen engelska och menyn var bara på Italienska så vi tog hjälp av ett par som satt intill och talade tyska. Paret hade fyra barn som sprang omkring i full fart upp och ner för stentrapporna. Till förrätt åt vi båda prosciutto e melone och sedan beställde H en pizza och J chansade med något hon trodde skulle vara pasta. Det visade sig dock bli något helt annat. En sallad där det fanns någon typ av kött i som verkade rått. H smakade på köttet som inte var gott och J ville inte ens prova utan fick nöja sig med lite grönsaker. När vi skulle betala krånglade deras maskin och första betalningen blev avbruten, något ägarinnan tyckte var väldigt pinsamt. Andra försöket gick dock igenom. Vi åkte tillbaka till hotellet och hade inga problem att somna den här kvällen heller.                          

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Klockan var ställd på hemska 06.00 för att vi skulle hinna duscha och packa innan kl sju då frukosten öppnade. Fem över sju var vi på plats i den mycket fina restaurangen och kunde se fram emot en stor buffé med bröd, pålägg, olika yoghurts, frukter,...

Vi vaknade kl åtta och gick raka vägen ut på terrassen. Utsikten var verkligen magnifik! Vi gick ner för att äta frukost och där mötte kvinnan oss med en ny liten hundvalp i famnen. Vi slog oss ner vid samma bord som under gårdagskvällen och kvinnan ...

Eftersom vi inte skulle få någon frukost hos gumman tog vi oss en sovmorgon och ställde klockan på 08.30. Vi vaknade dock innan av att hon matade sin hund och tvättade grönsaker under en kran. Vi slog upp fönstret mot Toscanas vidder och njöt av utsi...

Vi vaknade klockan åtta, hörde tuppen som gol, slog upp fönsterluckorna och suckade förnöjt över den vackra utsikten över Toscanas böljande landskap över bergen. Vilken morgonutsikt! Vi konstaterade att det sannerligen inte är var dag man har denna u...