Alla inlägg den 15 juli 2008

Av Johanna - 15 juli 2008 14:02

Eftersom vi inte skulle få någon frukost hos gumman tog vi oss en sovmorgon och ställde klockan på 08.30 Vi vaknade dock innan av att hon matade sin hund och tvättade grönsaker under en kran. Vi slog upp fönstret mot Toscanas vidder och njöt av utsikten. Vinodlingarna böljade över kullarna och vi konstaterade att rummet definitivt var värt sina 50 euro. Vi gjorde oss i ordning, packade ihop och gav oss ut. Vi ringde på klockan som vi blivit visade dagen innan. En stark signal hördes men någon gumma syntes inte till. Vi väntade en stund men konstaterade att hon inte var hemma. Vi bestämde oss för att passa på att äta frukost vid bilen medan vi väntade. Frukosten bestod av cola light, croissanter och yoghurt (för vilken gång i ordningen…). Vi hade lite bröd kvar från gårdagen men det var betonghårt och smakade gammalt. Solen gassade på oss där vi stod vid vår bil. Rätt vad det var såg J gumman sitta utanför huset och vänta. H gick dit och betalade och gumman sade några vänliga Italienska fraser som H inte förstod alls.

 

Vi styrde kosan mot Volterra med J som chaufför. Volterra låg bara några mil bort och vi hade hört att det skulle vara fint. Dessvärre styrde vi kosan åt fel håll vilket vi anade först när vi mötte en lokalbuss skyltad mot Volterra. J tyckte dock inte att vi kunde lita på att vi var på väg mot Volterra bara för att det stod på en buss. Det kunde vara en buss som skulle plocka upp folk och sedan köra till Volterra så J nonchalerade kartläsarens uppmaning att vända och tuffade vidare ner i dalen och upp för nästa backe.

 

Eftersom inte en enda skylt hade visat mot Volterra blev även chauffören osäker och svängde in på en minimack i byn och H frågade: ”Volterra?”. Mannen visade med hela handen åt det håll vi kom ifrån och J insåg att det var dags att vända. I vanlig ordning var skyltningen värdelös men eftersom det bara fanns en väg att välja på tog vi den. Vi slingrade oss ner och upp igen genom Castel San Gimignano och vidare ut på Toscanas landsbygd. Utsikten var oändlig och mycket vacker. Kullarna böljade sig och här och var såg vi små städer uppe i bergen.

 

Landskapet var torrare här än tidigare och gick mer i brunt. Vinodlingarna och olivträden var färre. Vi åkte ca tre mil och skyltningen visade så småningom mot Volterra. Högt upp på en kulle såg vi till slut en stad. Vi slingrade oss uppåt och vår cheva kämpade. I vanlig ordning bildades en kö bakom oss med bilar som hade starkare motorer än vår. J körde på ettan och kunde hålla knappt 20 kilometer i timmen, växlade hon till tvåan sjönk farten snabbt. Utsikten var helt fantastisk över Toscanas vidder. Till slut kom vi upp till Volterra och J körde så långt det gick. Mottot var som alltid: Kör så långt man kan mot målet, sedan vänder man och finner närmsta parkering. Närmsta parkering visade sig naturligtvis inte vara precis där staden började utan i ett parkeringshus lite längre ner i backen.

 

Vägen i p-huset var om möjligt ännu snävare än tidigare och J fick svänga max, men kunde ändå inte hålla sig på sin sida. Vi hittade en plats på ”piano 4”, alltså våning 4, och vår bil fick gott och väl plats i den stora rutan. Till godo hade vi ca en och en halv meter… Volterra var en mysig stenstad med smala gränder och gamla hus. Vi var lite småhungriga efter den magra frukosten och slog oss ner på ett café vid stadens torg. Vi beställde kaffe och J tog en panini med mozarella och tomat och H en bruschetta. Lämpligt nog var bordet precis i gränsen mellan sol och skugga och det fanns därmed en sida var som passade oss båda. Staden var ganska turistig men inte alls som exempelvis San Gimignano. Kaffet var underbart gott och vi satt länge och njöt och insöp den Italienska atmosfären.

 

Efter ca en och en halv timme masade vi oss upp från vårt kafébord och strosade runt. Staden var mysig med sina smala gränder, gulliga små trädörrar, vackra blomster och sneda fönsterluckor. Utsikten var fantastisk över vidderna! När vi flanerat runt en stund och kände oss nöjda gav vi oss iväg till bilen igen. J körde upp och hade maxvridning på ratten. Trots det uppstod problem i en kurva när vi mötte en större bil. J fick stanna i den extremt lutande och branta kurvan medan bilen körde förbi och det handlade om max en centimeter mellan backspeglarna. Vi cruisade ned för berget och J lade i friläge och rullade nerför. Här gällde det att spara på bränslet. Vyerna var fortsatt fantastiska och J svängde av ett antal gånger så att H kunde kliva ut och ta en bild eller två till samlingen.

 

Vi siktade på kuststaden Cecina och mer specifikt havet. När vi kommit fram till Cecina var skyltningen usel i vanlig ordning. Vi följde en skylt mot havet och hamnade i centrum. Där fick vi dock se en skylt till en camping och vi styrde kosan dit. Vi kom fram till en stor grusparkering och gick ut för att spana om vi möjligen kommit till havet. Luften stod still och solen strålade. Vi gick igenom campingen som låg mysigt i den lummiga pinjeskogen. Hade vi haft ett tält hade vi slagit läger här. Plötsligt såg vi havet, turkost och glittrande. Åh, så härligt! Här ville vi verkligen stanna. Vi insåg dock att vi dessvärre skulle bränna oss sönder och samman utan ett parasoll. Eftersom vi var på en campingstrand hade alla medhavda parasoll och följaktligen fanns inget att hyra. Vi var varma och lommade tillbaka till bilen.

 

H satte sig bakom ratten och vi bestämde oss för att åka norrut längs med kusten för att försöka hitta en beach med parasoll. Vi kom in i små samhällen och spanade efter stränder men utan framgång. Samtliga var avstängda och skyltade ”privato” och tillhörde hotellen som låg längs med vattnet. Vi hyllade den svenska allemansrätten och önskade att Italien skulle ha det samma. Till slut tröttnade vi och vände. Längs med stora vägen såg vi en skylt med parkering och det såg ut som en badparkering eftersom folket hade strandkläder och parasoll i händerna. J hoppade ut för att reka läget. Efter ca 20 minuter kom J tillbaka och berättade att det fanns en härlig sandstrand med parasoller att hyra, men att det var en bit att gå.

 

Vi slog oss ner på stranden och lade beslag på två övergivna strandsängar och ett parasoll. Vattnet såg ljusturkost ut från stranden men i vattnet var det alldeles vitt och grumligt. Det var som att bada i mjölk. Vattnet var dock varmt, varmare än i luften. När vi låg i vattnet såg vi plötsligt en traktor som samlade in bäddar och parasoll. Vi joggade upp och såg våra sängar och parasoll bli uppslängda på flaket. Vi misströstade dock inte utan lade ut vår medhavda filt och J gjorde en solhatt av ett påslakan för att skydda huvudet. Vid kl 19 insåg vi att det nog var dags att leta boende. Vi ville inte sova på något hotell längs med kusten utan styrde kosan mot bergen.

 

Riparbella var en putteprick på kartan som låg nära och vi siktade ditåt. I Riparbella såg vi dock ingen skylt om något rum och vi passerade samhället på någon minut. I slutet av byn såg vi dock en sängskylt som pekade uppåt mot bergen till. Backarna blev allt brantare och bilen fick kämpa på låga växlar. Plötsligt dök det upp ett ”agriturismo”. Receptionen hade dock stängt kl 20 och vår klocka visade 20.03 Vi fortsatte uppåt och strax därefter hittade vi ännu ett ställe, men det hade stängt receptionen kl 19. Vi bestämde att vi skulle köra max tre kilometer till, hade vi inte hittat något då skulle vi vända. Efter tre kilometer utan ett hus vände vi tillbaka mot Riparbella igen.

 

Väl nere fick vi syn på en ny sängskylt som pekade mot en annan bergsväg. 4.000 meter stod det. Backarna var som vanligt branta och slingriga och inte en byggnad syntes till. Efter fyra kilometer dök det dock upp en liten skylt mot ”Hotel Villa Paradiso”. Det var en stor villa med en massa utbyggnader och vi smög in till en tom reception. I en restaurang satt ett sällskap och åt middag. Vi gick in i restaurangen och fick kontakt med en man i gul t-shirt som serverade. Han ropade något till en kvinna och sedan kom en tonårsflicka ut. Vi frågade efter ett ledigt rum och hon svarade något på Italienska. Efter att hon sagt en massa på Italienska som vi inte förstod, och vi en massa på engelska som hon inte förstod, grabbade J tag i en penna och flickan skrev 62 och sa ”breakfast”, som var det enda engelska ord hon kunde. Det var taget!

 

Hon visade oss uppför en trapp, genom ett rum, uppför två svängda trappor, genom en liten korridor, genom ett allrum och uppför en brant vindstrappa som vände 180 grader. Hon visade oss rummet och öppnade dörren mot terrassen. Både J och H utbrast: ”WOW!” Vi hade hamnat i en takvåning med takterass som vätte ut mot Toscanas vidder och utsikten var oändlig. Vi hade träden under oss och bara stod och gapade. Vi hade aldrig någonsin bott så fint. På avstånd såg vi vin-, och olivodlingar över de böljande kullarna och vi kunde även se båtar som små prickar i havet. Obeskrivligt vackert!

 

Huset var möblerat med soffgrupper i alla rum och öppna spisar lite varstans. På väggarna hängde stora foton av dottern i alla möjliga åldrar och det kändes mycket familjärt. Vi beslutade oss för att äta på hotellets ristorante eftersom klockan var mycket och det var långt tillbaka till Riparbella. Vi var ensamma gäster i restaurangen men familjen som uppenbarligen drev hotellet satt i restaurangen med sina vänner. En av dem hade en liten hundvalp och alla var så begeistrade av den lilla krabaten. De tjoade och lekte med valpen och några andra spelade kort. Ibland kom mannen eller kvinnan och frågade om allt var väl med oss. Kvinnan kom även fram till oss med valpen för att vi skulle få se den. ”Belissimo”, sa hon ett antal gånger. J beställde pizza och kvinnan gick in i ett minikök och bakade pizzan, H såg henne genom ett fönster och kvinnan vinkade glatt.

 Pizzan såg verkligen hemmagjord ut med obestämbar form och lite brända kanter men var verkligen supergod. H:s pasta med tryffelsås var det heller inget fel på men att bara ha svamp i pastan blev aningen enformigt. Det var en annorlunda upplevelse att sitta i en restaurang med en stor italiensk familj som lekte med en hundvalp. Vi tackade för oss och samtliga familjemedlemmar önskade oss en ”buena notte”. Vi gick upp till vår takterass och blickade ut över landskapet som nu var mörkt. Långt, långt där nere såg vi hur lamporna i kustsamhällena tändes. Fullmånen lyste ovanför oss och det var helt stjärnklart. En fågel ropade stilla och några chikador hördes på avstånd. I övrigt var det bedövande tyst och stilla. Vilken kväll

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2008
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ påresandefot med Blogkeen
Följ påresandefot med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se