Direktlänk till inlägg 16 juli 2008

Kreditkort på rymmen

Av Johanna - 16 juli 2008 14:03

Vi vaknade kl åtta och gick raka vägen ut på terrassen. Utsikten var verkligen magnifik! Vi gick ner för att äta frukost och där mötte kvinnan oss med en ny liten hundvalp i famnen. Vi slog oss ner vid samma bord som under gårdagskvällen och kvinnan började duka fram frukost åt oss. Kaffe, croissant och var sin fralla med prosciutto-skinka. Medan vi åt satt hon och gullade med hunden och försökte lära den kommandon. Valpen hette Bello och verkade inte fatta någonting, men var otroligt söt. Vi checkade ut och kvinnan vinkade adjö till oss.

 

Vi åkte ner för berget och tog oss ut på autostradan mot Viareggio, som skulle ha en väldigt fin strand enligt våra italienska källor. En sträcka på tio mil som vi ville avverka så snabbt som möjligt. En betalstation dök upp och vi tryckte ut en biljett. Vi hade ingen aning om vad detta skulle kosta. Summan blev 6,40 när vi svängde av i Viareggio. Vi handlade lunch på närmsta coop. Det var som tidigare hög ljudvolym i affären bland alla diskar och folk handlade skinkor, bröd, ostar och oliver för fulla muggar. Vi gick runt och njöt av alla välfyllda diskar med delikatesser och köpte var sin färdig baguette med prosciutto, mozarella och tomat på till lunch. Vi åt på parkeringen utanför och tyckte att vi var duktiga som åt lunch i sådan bra tid.

 

När vi ätit färdigt började J leta efter kameran men hittade den inte. Hon frågade H om han hade sett den och kom i samma stund på att hon lagt den i kundkorgen inne på coop. H log och sa jag märkte det när jag lade upp varorna på bandet. Det är allt tur att du har mig som håller ordning på dina grejor, sa H förnöjt och malligt. Vi styrde kosan mot havet. Det var ingen skyltning som vanligt men vi körde på känsla och eftersom det var en kuststad borde någon väg bära till havet, vilket den också gjorde. Vi parkerade lite tillfälligt och gick ut för att reka. Det var en enormt lång sandstrand, packad med solbäddar och parasoll som också verkade gå att hyra. Vi hörde oss för med en kvinna och visst, här kunde man hyra sig en bädd. Vi gick tillbaka till bilen för att betala parkeringen och packa badväskorna.

 

Medan J packade gick H för att betala men kom ganska snabbt tillbaka och undrade med lätt skärrad röst om J hade H:s Master Card? Det hade inte J. Vi letade igenom plånboken, ryggsäckarna och bilen men något kreditkort syntes inte till. Shit, vi måste ha glömt det på Coop. Eftersom vi betalade med kortet på Coop och inte använt det därefter kunde vi inte ha blivit av med det på något annat ställe. Vi slängde in alla väskor i bilen igen och H började kolla upp spärrnumret till banken. J fick köra eftersom hennes lokalsinne är långt bättre än H:s och försökte hitta tillbaka till Coop igen. Vid denna tidpunkt hade det hunnit gå 45 minuter sedan vi handlade och på denna tid kan det hinna hända en hel del med ett kreditkort. J hittade tillbaka och lätt stressade jagade vi in och gick till kassan där vi hade handlat. Kassörskan kände igen oss, reste sig direkt och sa ”Karta?”. Hon gick fram till en infodisk och där minsann fanns det ett Master Card som var bekant. Vilken tur!

 

Vi tackade så mycket och gick ut till bilen igen, lättade över att kortet var åter, men även förvånade över att det var H som hade glömt kortet på Coop. H som nyligen var så mallig över att han hade koll på J:s grejor. Vi körde mot stranden igen och eftersom det var tredje gången på en timme hittade vi bra. Vi gick till samma ställe, fick lämna kylväskan i ett förråd för att undvika solen. Vi blev sedan visade till ett parasoll, lade oss till rätta och njöt. J hade planerat att köpa sig en stor badhandduk som var av samma sort som vid tidigare Italienbesök. För 14 Є prutade hon till sig en. Försäljaren blev sur men J var nöjd med sin insats.

 

Vid kl 17 gick vår parkering ut och vi tyckte att det var dags att ge oss av mot Florens, en sträcka på knappt tio mil. Eftersom vi ännu inte betalat för parasollet och bäddarna fanns en förhoppning om att vi kanske skulle klara oss undan detta. En av kvinnorna som jobbade där var väldigt fascinerad av kylväskan, undrade hur den fungerade och när hon hörde att den gick på ström från cigarettuttaget utbrast hon: ”Wow, Swedish high technology.” Sedan undrade hon om märket på väskan var ett svenskt märke. Ingen aning sade vi som bara hade lånat den. Medan H var på toa ville ägarinnan prata med J om det svenska välfärdssystemet. Det ville inte J som bara önskade att H skulle komma ut snart.

 

När H väl kom ut frågade ägarinnan om vi hade betalat. H slog ut med armarna i ren förfäran och bestörtning över att vi inte hade betalat och utbrast ”I´m sooo sorry” ett flertal gånger.  J tyckte att H:s skådespel var extremt dåligt och önskade att det snart skulle vara över. Ägarinnan var artig nog att säga att hon också hade glömt bort att ta betalt och att hon började bli disträ, och så skrattade alla tre fånigt tillsammans, trots att vi alla tre förstod att vi hade tänkt skita i att betala de hutlösa 20 Є för två strandbäddar och ett parasoll.

 

Vi packade in oss i bilen och bestämde oss för att åka mot Florens för att vara i närheten dagen efter då vi skulle flyga hem från Florens. Vi siktade in oss på en autostrada som snabbt skulle ta oss dit. Landskapet var omringat av riktigt höga berg och de var klippigare och brantare än tidigare landskap. Vi susade fram på autostradan med H bakom ratten och J ivrigt fotograferandes genom fönstret. Italienarna körde som idioter och vi blev ständigt omkörda av någon som ansåg sig ha mycket bråttom.

 

Vi var överens om att vi inte ville sova i centrala Florens utan att istället försöka hitta något boende en bit utanför, med så hög mysfaktor som möjligt, dock inte alltför långt bort från flygplatsen. Problemet var dock att vi inte visste var i Florens flygplatsen låg. När vi började närma oss Florens med ca en mil kvar och ännu inte sett en enda skylt om någon flygplats, svängde vi av mot en mack för att höra om de visste hur vi skulle åka och om vi var på rätt sida om stan. H gick in och fick god hjälp av en man som till och med ritade en provisorisk karta över hur vi skulle ta oss till flygplatsen. Kartan bestod av sex ringar som alla föreställde rondeller och ett par streck som föreställde vägen. Det visade sig att vi var mycket nära flygplatsen.

 

När vi ändå var vid en mack tänkte vi passa på att tanka upp bilen med bensin, så som den var när vi hämtade ut bilen. J stoppade in Master Cardet i automaten och en text som visade ”att det inte fungerade” kom upp. Macken höll på att stänga och personalen stod utanför och låste dörren. De undrade om vi hade problem, vilket vi ju hade. Kortet fungerade ej att tanka med och vi hade bara ”20 euros”-sedlar, vilket var alldeles för mycket för att tanka de ca 7 liter vi tänkt oss. H sa ”due deici” och de skrattade åt H, men förstod att han ville växla. H fick följa med in på den stängda och nedsläckta macken och de växlade den stora sedeln åt oss. Tackar!

 

Vi bestämde oss för att åka efter den fina handritade kartan och kolla var flygplatsen låg för att slippa irra runt nästkommande morgon. När vi åkt genom tre av sex rondeller frågade J ”Har du sett kameran?” Nej, det hade H inte gjort. J letade på golvet och i sin ryggsäck, men ingen kamera. Med färskt minne av vad som hänt med Master Cardet några timmar tidigare blev J lätt stressad och skrek att den måste ha ramlat ur bilen vid macken. H svängde av vägen och gjorde en riktig Italiensk vändning och gasade tillbaka mot macken. J tömde väskan på golvet, men ingen kamera syntes till.

 

Väl vid macken syntes heller ingen kamera till. H öppnade passagerardörren och började leta under sätet. Tadamm! Där låg den. Vilken lättnad!


Vi satte oss i bilen igen, trötta på oss själva, vinkade åt delar av personalen, som förmodligen undrade vad i hela friden vi höll på med egentligen. Trots kartan åkte vi fel och någon flygplats såg vi inte till. Däremot hamnade vi på IKEA:s parkering och körde runt ett varv för att spana hur det såg ut. När vi snurrat runt i ett industriområde fram och tillbaka såg vi till slut en skylt mot autostradan. Upp på den, mot Florens. Ca 300 meter innan avfart mot flygplatsen såg vi första skylten. Nu visste vi i alla fall var den låg.

 

Nu kunde vi leta boende i lugn och ro! Eller lugn och ro, klockan var 20 så det började onekligen bli hög tid att finna ett boende. Vi höll dock fast vid att vi helst ville ha hög mysfaktor och inte bo i centrala Florens, så vi siktade in oss på bergen runt om Florens. Vi gled igenom en liten ”förort” till Florens och det började bli lite backigt. Vi såg en skylt med en säng på som visade uppåt mot bergen, så vi bestämde oss för att kolla upp den.

 

Om vägarna hade varit smala och slingriga tidigare så slog detta alla rekord. Tidigare under resans gång i bergen hade vägen i alla fall varit tvåfilig, i de flesta fall. Eller i alla fall så pass bred att man kunde möta en annan bil. Så var inte fallet nu. Vägen stegrade sig uppåt och kurvorna var så smala att det knappt gick att svänga runt dem utan att stanna och ratta om. Chevan kämpade och stånkade uppför och H var mycket fokuserad för att hålla sig på vägen i kurvorna medan J peppade och tjoade att ”det går ju bra detta, gasa på, sväng, håll farten”. Ja, just att hålla farten var ju inte det enklaste när chevan låg i ca 10 km/h. Plötsligt fick vi möte. Båda bilarna stannade. Nu gällde det att inte tappa dragläget. H drog åt handbromsen och båda bilarna drog sig förbi varandra med millimeter mellan backspeglarna. Vardera bils passagerare vevade ned rutorna och tittade på ”sin sida” hur många centimeter man kunde åka utan att åka av vägen. Puh!

 

Vi fortsatte uppåt och spanade efter ”sängskylten”. En, två, tre kilometer gick utan ett enda livstecken. Fyra, fem, sex kilometer hade gått då det dök upp en restaurang, en post och en pytteaffär. Dock inget boende, så vi fortsatte. Efter 1,5 mil rakt upp i bergen hade vi en fantastisk utsikt över Florens nere i dalen och så såg vi plötsligt skylten med sängen på! Den pekade åt höger, mot en grusväg som störtade rakt ned. Till och med J blev skeptisk till att köra ned på den vägen så vi parkerade bilen i en parkeringsficka och började strosa nedåt. Det var svinbrant och efter första kurvan såg vi inget mer av vägen. Vi kan inte fortsätta ned här, det kan ju vara hur långt som helst att gå, konstaterade vi och vände för att hämta bilen i alla fall.

 

H körde således nedåt på grusvägen, som mestadels bestod av stora stenar och djupa gropar. Chevan krängde hit och dit, guppade och skakade. Jösses, vad hade vi gett oss in på? Efter ca 500 meter kom vi till en kurva som mer såg ut som ett V. H lyckades kränga sig runt och se där, där var det ett litet hotell! J hoppade ut medan H ställde sig på den lilla parkeringen med plats för fyra bilar. J plingade i en stor gammal klocka och en man kom ut. ”Sorry, only six room. Full booked.”


J frågade om han visste om något ställe längre fram här uppe i bergen, men han förstod inte vad J sa och upprepade sin just sagda mening. Jahaja, det var bara att vända. Eftersom det inte fanns möjlighet till någon startsträcka för att få upp någon fart kom vi endast ett par meter i den brant stegrande backen innan chevan började slira i de stora stenarna. ”Du måste gasa”, skrek J. ”Jag har gasen i botten”, svarade H . Chevan slirade och stånkade och rörde sig osannolikt sakta uppåt då den inte stod helt still. Efter några meter planade det ut något och H fick upp farten till någon km/h och lyckades kränga sig förbi V kurvan och uppåt mot ”stora vägen” igen. Det där gör vi inte om, sa båda, och tittade på varandra när vi åter var på asfalterad väg.

 

Vi fortsatte någon kilometer och passerade en restaurang och en utsiktsplats men inget boende. Vi insåg att här kommer vi aldrig hitta något boende. Utsikten var vacker, men vad hjälper det när klockan är 21 och vi är i bergen och inte har något boende för natten?


Vi vände och åkte ned de 1,5 milen till förorten igen. Det gick lite snabbare att åka nedför, men kurvorna var ju givetvis desamma och vi fick ett möte även denna gång. Vi upprepade samma mötesprocedur som förra gången och H tyckte dock att det var lättare att mötas i brant nedförsbacke än uppförsbacke. Vi blev dock omkörda av en cyklist som fullständigt ven förbi. Väl nere i förorten igen var vi rejält trötta och ville verkligen hitta ett boende efter vår misslyckade jakt i bergen.

 

Ganska snart såg vi en sängskylt och vi svängde in på direkten. Det visade sig vara ett riktigt fint hotell. Vi parkerade lite tillfälligt på en grusparkering utanför och stegade in i receptionen. En kvinna granskade oss från topp till tå där vi stod i t-shirt, shorts och sandaler. Jo, det fanns ett rum. I vanliga fall kostade det 137 euro, men vid denna tid på dygnet kunde hon sänka till 120 euro, men inte mer än så, påpekade hon, förmodligen övertygad om att även detta pris skulle skrämma i väg de två vilsna lodisarna som stod framför henne. Vad hon inte visste var att vi var så trötta och inte orkade vara ekonomiska och leta vidare vid denna tidpunkt utan accepterade priset.

 

Piccolon stod beredd att följa med oss ut och bära väskorna men vi avböjde och sa att vi klarade oss själva. Anledningen till detta var endast att vi skämdes över vår ”Taikon-bil”, full med påsar och lösa grejor som vi nu hade tänkt tömma för att packa om inför morgondagens flygning. Vi tömde bilen och insåg att vi var tvungna att gå två gånger var för att få in allt. Dessvärre låg vårt rum i en intilliggande byggnad, samma byggnad som deras restaurang låg. Detta innebar att vi var tvungna att gå förbi restaurangen där uppklädda människor satt och avnjöt sin middag vid bord med vita linnedukar.

 

Vi kånkade således förbi i våra svettiga beachkläder, med fyra cooppåsar fyllda med grejor, en kylväska, två ryggsäckar, skor i handen och en kudde under armen. Folk smygtittade inte, de glodde helt ogenerat på oss och undrade nog om vi inte var vid fel hotell. Rummet var stort, högt i tak och en pampig ljuskrona i taket. Ett lyxhotell för oss.

 

Vi hade tänkt åka in till Florens för att äta middag, men klockan hade hunnit bli så mycket att vi inte orkade det. Vi var dock hungriga och ännu en gång denna afton orkade vi helt enkelt inte vara ekonomiska utan bestämde oss för att äta på restaurangen som låg precis nedanför vårt fönster. H duschade och försökte leta på något plagg som inte var svettigt, sandigt, fläckigt eller alltför skrynkligt. H provade sin skjorta, vilket fick J att nästan ramla omkull av skratt. Ett russin hade sett struket ut i jämförelse. H tog den minst lortiga tröjan och satte på sig ett par jeans. J tog den minst lortiga kjolen och hittade en ren tröja som så passande var av skrynkelfritt material. Vi satte oss på restaurangen bland alla uppsnofsade människor. Eftersom vi uppenbarligen redan sprängt vår budget denna kväll fortsatte vi i den stilen även när det gällde middagen. Vi beställde prosciutto e melone till förrätt, vilket var fantastiskt gott! H beställde kyckling till huvudrätt och J en pasta med tonfisk och spenat. När maten kom in stirrade vi på tallrikarna och båda tänkte att det måste vara fel mat. Detta är till någon annan. Kycklingen var i småbitar med lite sås och det låg som en liten klick mitt på tallriken. Ingen av oss fattade att det var kyckling. Inte förrän servitrisen såg att vi inte fattade och upplyste oss om att detta var vad vi hade beställt.

 

Även om portionerna var mycket små så var maten väldigt god. Nu hade vi fått upp ångan och beställde även in dessert. Det var ju ändå sista kvällen. De flesta desserter bestod av nötter av något slag så J siktade in sig på vaniljglass med jordgubbar. Bara för att försäkra sig om att det inte skulle vara nötter i detta frågade vi kyparen. Han förstod inte vad ”nuts” var och heller inte ordet ”allergic” samtidigt som J visade ”kliande på halsen.”

 

”No strawberries”, frågade han. Nej, det ville ju J ha. ”No vanilla icecream”? Nej, det ville J också ha. J ville bara försäkra sig om att det inte skulle vara några nötter i denna dessert. Men han förstod inte vad vi menade så J beställde detta ändå. Ja det stod ju faktiskt vaniljglass med jordgubbar. In kommer en tallrik med jordgubbar och glass, fullproppad av nötter. H fick således två smarriga desserter och åt sig proppmätt, medan J sorgset tittade på.


När vi ätit klart tog vi oss en promenad runt hotellet bland de krattade vita grusgångarna och de välskötta parkerna med vackra blommor. J rätade på ryggen, låtsades som om det var hennes gods, och frågade om H hade sett till att personalen släckt ljusen i stora salongen. Vi somnade snabbt i vårt lyxrum, som dock hade nackdelen att det var 27 grader varmt och som inte gick att reglera, trots ett antal försök att ställa in temperaturen på 19 grader.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Johanna - 18 juli 2008 09:29

Av Johanna - 17 juli 2008 14:04

Klockan var ställd på hemska 06.00 för att vi skulle hinna duscha och packa innan kl sju då frukosten öppnade. Fem över sju var vi på plats i den mycket fina restaurangen och kunde se fram emot en stor buffé med bröd, pålägg, olika yoghurts, frukter,...

Av Johanna - 15 juli 2008 14:02

Eftersom vi inte skulle få någon frukost hos gumman tog vi oss en sovmorgon och ställde klockan på 08.30. Vi vaknade dock innan av att hon matade sin hund och tvättade grönsaker under en kran. Vi slog upp fönstret mot Toscanas vidder och njöt av utsi...

Av Johanna - 14 juli 2008 14:01

Vi vaknade klockan åtta, hörde tuppen som gol, slog upp fönsterluckorna och suckade förnöjt över den vackra utsikten över Toscanas böljande landskap över bergen. Vilken morgonutsikt! Vi konstaterade att det sannerligen inte är var dag man har denna u...

Av Johanna - 13 juli 2008 14:00

Även denna morgon hade vi klockan på åtta och hungriga som vargar gick vi ner för att äta frukost. Döm om vår förvåning när vi kommer ner och får se några inplastade små brödskivor som såg ut som rostat bröd fast hårda och kalla (typ skorpor), varsin...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2008
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ påresandefot med Blogkeen
Följ påresandefot med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se